Skapa skönhet

Att byta ut 163 huskvadratmeter mot 159,2 lägenhetskvadratmeter. Att byta ut 240 i takhöjd mot över en meter mer. Att byta ut 30 kvm kök med utsikt och utgång till trädgården mot ett betydligt mindre rum förpassat bortom serveringsgång. En dröm? Ja på ett sätt. Och det är lägenheten som väckt min skrivarlusta. Efter ett långt uppehåll längtar fingrarna till tangenterna igen. Kanske för att föreviga min kreativa process i att förvandla pensionärsstuket till något som jag drömt om länge. Stuckaturer, högt i tak, kakelugnar. Attributen finns där. Och jag längtar. Längtar efter att få skapa. S k a p a s k ö n h e t.

And life goes on…or does it…?

Optimist. Realist. Aldrig pessimist…eller? Jag tror på det magiska mötet mellan det ljusa och det mörka. Där essensen av livet är. I mötet.

Jag snurrar runt min egen axel. Jag tar hissen neråt och uppåt. Jag skrattar och gråter. Känner mig som en enda härlig salig röra.

Men det mörka plågar mig. Drar mig ner i gyttjan. Jag klafsar omkring i min egen kompost och sträcker händerna mot ljuset. Mot det vackra. Mot fader himmel. Tårarna kommer lätt. Det som plågar mig är en berättelse inom mig. Något som hänt. Som vill ta plats och helas. Det känns lättare när jag låter allting komma.

För jag har blivit utnyttjad. I det heligaste heliga. Av ljusa händer som blev mörka i mötet. Utnyttjad som ett barn. Jag vuxna medvetna kvinna. Hur kunde det ske? Skam och skuld söker fotfäste. Medvetenheten och tryggheten skyddar mig. Men det är svårt att gå vidare. Jag peppar mig själv med att livet går vidare och att allt har sin mening. Men något djupt inne i mitt inre tvekar och viskar gör det verkligen det…

Till en plats i solen

Vi ska till värmen. Om två månader. Långt bort till palmer och brännmaneter. Till en plats i solen där stillheten får ta mer plats. I 178 dagar.
Tar en paus. Välbehövlig. Efterlängtad. Göra-jaget ska möta vara-jaget. Drömmer om att rulla ut min yoga-matta och om att våga lyssna. Inåt. Utåt. Överallt. Bli hudlös. Låta vingarna falla. Maskerna trilla. Skruva upp volymen och följa berättelsen tills den sakta sinar. Stillar. Sjunker in i inre visshet.

Ojämnt och lite om cosmic alignment

Vaggar kroppen framför magiska toner av Ben Howard. Keep your head up, keep your heart strong. Starka ord. Ord som berör. Träffar dit där det är mjukt och skört.

Förändringens vindar blåser ömsom kallt ömsom varmt. När jag försöker greppa stunden, förklara den för mitt inre, försvinner den igen. Som en fjäder i vinden. Bortom räckhåll men liksom ändå där.

Jag ägnar mig mycket tid åt yoga just nu. Hittar ett inre lugn mitt i virrvarret. Hittar en slags cosmic alignment. Balans mellan jordens mitt och skapelsekraften. Omger mig själv av en magisk blandning av ljus. En inre visshet som håller på att veckla ut sig. Ojämnt, men vackert och skört.

Om att lyssna på sin inre visdom

Nya utmaningar. Kanske. Peut etre eller nåt. Jag blir granskad i sömmarna. Må det bära eller brista. Jag har lärt mig att vara sann mot mig själv. Vägen är inte alltid spikrak, men jag har definitivt kommit fram till det jag inte vill. Jag vill inte vara andras dörrmatta. Föremål för andras projektioner. Soptunna för andras rädslor.

Det går inte alltid som man har tänkt sig. Men jag lär mig. Hela tiden. Just nu hoppas jag på en förändring. Rapidprocess, så väntan blir inte lång. Går det inte min väg så öppnas andra dörrar.

Jag är stolt över mina tankar. Känslor. Min inre visshet att jag duger. Jag släpper egot och lyssnar på min inre visdom.

Nina Simone och Wild kids

Söndagmorgon. Mannen är åter puts väck. Närvarande på Skype om man har tur. Globetrotter. En glad sådan. Barnen sover länge. Så även jag. Om halv nio räknas som länge. Det gör det.

Pyjamas. Nina Simone och en kardemummalatte. Det är små saker som gör livet värt att leva. Jag lever. Jag njuter.
Aktiverar fem barn och mig själv och vi beger oss till stranden. Egentligen är det inte typiskt strandväder. Inte så där som på film. Vi packar ryggsäcken med sonens tigerkaka och flädersaft. Tre tjejer, två killar och en mamma. Bestämda steg.

Leker Wildkids. Annat var det när jag var liten tänker jag. Då sprang man ute och lekte utan en lekledare. Alla ungar i grannskapet. Härjade och skrattade. Lekte. Lekte. Lekte. twentyfourseven. Nu är det mutor som gäller. Eller inbillar jag mig bara? Wildkids med barnen tjugohundratolv är lika med lekar och tävlingar utomhus. Så som vi gjorde när jag var liten. Och barnen härjar. Och skrattar. Och leker leker leker. Glada minner. Sand överallt. Fika och närvaro. Härliga ungar och en glad mamma ute i det fria. Vilken underbar söndag!

Hallonmarmelad och raketbränsle

Söndagmorgon. Återigen en rastlös natt bakom mig. Dottern vill inte sova i egen säng. Alls. Så fort hon somnar, tassar hon in till oss. Tuttan. Lilla stora tjejen. Jag är lättväckt. Har alltid varit. Grinig morgonstund. Jag väser. Mannen väser. Och dottern hamnar i kläm. Stackarn vet inte att hon sparkat på mig hela natten och nästan puttat ut sin fat ur sängen.

Jag vill gärna att någon ska tycka synd om mig. Stackars mig som inte får sova. Som tur lyssnar jag till min inre röst som vill mysa med dottern. Lyssna till henne. Bekräfta henne.

Lyfter försiktigt på täcket och kryper in till henne. Frågar om hon har lust att ta en morgonpromenad till stranden. Äta frukost vid badhytten. Kanske plocka några snäckor. Leta efter bärnsten? Vips så är vi påklädda. Inget tjat om mössor och strumpor. Två tjejer med en ryggsäck och en sparkcykel på väg mot äventyr.

Stranden är öde. Ingen annan vill äta frukost en mulen tidig söndagmorgon. Vi lämnar sparken och skuttar fram till badhytten. Varför skuttar jag aldrig ensam tänker jag. Vi plockar fram kuddarna från hytten. Sitter mittemot varandra. Två smörgåsar med hallonmarmelad och två med ost. Varm choklad och grönt te. Mmm vad gott det smakar säger dottern. Hennes mungipor är härligt kladdiga och färggranna. Vi lyssnar till vågornas brus och njuter.

Vi plockar snäckor. Bäst att jag går längst ner, säger dottern och låter gummistövlarna sköljas av vattnet. Bärnsten hittar vi inte, däremot en orange glasbit. Det gör inget, säger min sötnos och konstaterar att en slipad glasbit är minst lika vacker som en bärnsten. Kommer att tänka på ett gammalt ordspråk. Beauty is in the eye of the beholder. Döttra mi. Som jag lär mig av ditt sätt att se på världen.

Det börjar regna och dags att bege sig hemåt. Vi leker detektiver som blir jagade av pirater. Raketbränsle hjälper oss. Magiska träd likaså. Vilken morgon tänker jsg. Det här för vi göra oftare. Dottern och jsg.

Ensam på stranden

Rastlöshet. Benen vill röra sig. Sinnet likaså. Rain or shine vill jag ut. Röra på mig en god stund. Ut till den magiska stranden där de fyra elementen faller på plats. Eld, vatten, jord och luft. Frihet. Närvaro. Rörelse. Listan är lång.

När luften är i rörelse njuter jag. Vädret oinbjudande. Landskapet blir så där kargt och oförutsägbart. Som om naturen säger att den vill vara ifred. Göra sitt. Bara vara. Inget kackel. Inga väluppfostrade fraser främlingar emellan.

Jag är ofta ensam på stranden när andra väljer att stanna inomhus. Känner att jag är ett med naturen. Bara vi. Utan måsten. Utan krav. Jag letar bärnsten och hälsar på kråkorna. Jag njuter. Mindfullness. Beautiful solitude.

Karamellfärg din dumma sill

Morgonpromenad med mannen. Tvåsamtid. Stranden frostig. Vattnet råkallt men stilla. Stel i kroppen efter ett intensivt yogapass. Skönt att röra på sig efter nattens sömn.

Telefonen ringer. Sonen. Lillsyrran har ramlat i trappan. Mannen säger att vi skyndar oss och ber sonen plåstra om pluttan. Hemma igen. Dottern i vardagsrummet med stort bandage på knäet. Rött som elden. Jag blir riktigt rädd. Undrar hur lång tid det kommer att ta på akuten. Går närmare dottern och försöker ta av bandaget. Nånting stämmer inte. Knäet är rött, men inte av blod.

April april!!! Två uppspelta barn med leenden ända upp till öronen. Tjoar och skrattar. Åh vad vi skrattar allihopa. Så magen knyter sig av glädje. Karamellfärg. Det var länge sen jag gick på ett aprilskämt. Stora barn. April april din dumma sill minsann.

Lite om ilska, ansvar och behov

Ilskan bubblar i mig. Så uttrycker sonen ofta sin känsla när han är arg. Känner väl igen mig i det han säger. Det finns ett finskt ordspråk, som fritt översatt betyder att stilla sitt vilda lynne. Så brukade min pappa säga till mig när jag blev arg som liten. Att jag skulle stilla min ilska.

Hans ord var föga till hjälp. Min tolkning var att jag gjorde något fel. Min ilska blev fel. Något jag borde tränga undan. Och jag trängde. Och det bubblade. Och jag trängde lite till tills jag kände mig sprickfärdig. Jag sopade allt under min inre matta. Och kände skuldkänslor. Så in i helsike. Det var något fel på mig.

Under de senaste åren jag jobbat med mig själv har jag varit arg arg arg. Jag skalar min inre lök och ilskan kikar fram. Titt som tätt. Ibland låter jag det komma. Som en stor vattenläcka. Fontän. Jag sprutar ut mina känslor och frustrationer. Ibland kontrollerat. Ibland kan jag inte hejda mig. Vattenledningarna är sprängfyllda av något som bott inom mig. Länge.

När jag började ställa mig själv frågan ”Vad behöver jag” märkte jag att ilskan förändrades. Från att känna mig liten och sårbar kunde jag börja hantera min ilska. Alldeles själv. Och det var okej att vara arg. Jag började få konturer och min ilska var inte längre skrämmande. Jag började få konturer. Sakta men säkert.

Idag var jag riktigt arg. Skitsur. Orden flöt på som en ouppfostrad flod. Fast ändå kontrollerat. Jag har börjat ta ansvar över min energi. Tillåter känslan komma. Ger uttryck för den. Men vill även känna ansvar över den. Sa till sonen att vi människor får vara arga. Vi ska inte trycka undan känslorna. Ilskan. Men att vi, när vi är stora nog för att känna efter, ska lära oss att att ta ansvar för vår ilska. Det är så lätt att projicera. Beskylla andra när vi inte egentligen vågar närma oss vår inre källa till ilskan. Att ta ansvar över sin ilska är att ta ansvar över sina egna behov. Det tror jag på. Vet inte hur mycket sonen förstod. Det jag vet är att han har en betydligt mer sansad mamma. Som vill ta ansvar för sina behov.