Hallonmarmelad och raketbränsle

Söndagmorgon. Återigen en rastlös natt bakom mig. Dottern vill inte sova i egen säng. Alls. Så fort hon somnar, tassar hon in till oss. Tuttan. Lilla stora tjejen. Jag är lättväckt. Har alltid varit. Grinig morgonstund. Jag väser. Mannen väser. Och dottern hamnar i kläm. Stackarn vet inte att hon sparkat på mig hela natten och nästan puttat ut sin fat ur sängen.

Jag vill gärna att någon ska tycka synd om mig. Stackars mig som inte får sova. Som tur lyssnar jag till min inre röst som vill mysa med dottern. Lyssna till henne. Bekräfta henne.

Lyfter försiktigt på täcket och kryper in till henne. Frågar om hon har lust att ta en morgonpromenad till stranden. Äta frukost vid badhytten. Kanske plocka några snäckor. Leta efter bärnsten? Vips så är vi påklädda. Inget tjat om mössor och strumpor. Två tjejer med en ryggsäck och en sparkcykel på väg mot äventyr.

Stranden är öde. Ingen annan vill äta frukost en mulen tidig söndagmorgon. Vi lämnar sparken och skuttar fram till badhytten. Varför skuttar jag aldrig ensam tänker jag. Vi plockar fram kuddarna från hytten. Sitter mittemot varandra. Två smörgåsar med hallonmarmelad och två med ost. Varm choklad och grönt te. Mmm vad gott det smakar säger dottern. Hennes mungipor är härligt kladdiga och färggranna. Vi lyssnar till vågornas brus och njuter.

Vi plockar snäckor. Bäst att jag går längst ner, säger dottern och låter gummistövlarna sköljas av vattnet. Bärnsten hittar vi inte, däremot en orange glasbit. Det gör inget, säger min sötnos och konstaterar att en slipad glasbit är minst lika vacker som en bärnsten. Kommer att tänka på ett gammalt ordspråk. Beauty is in the eye of the beholder. Döttra mi. Som jag lär mig av ditt sätt att se på världen.

Det börjar regna och dags att bege sig hemåt. Vi leker detektiver som blir jagade av pirater. Raketbränsle hjälper oss. Magiska träd likaså. Vilken morgon tänker jsg. Det här för vi göra oftare. Dottern och jsg.

Ensam på stranden

Rastlöshet. Benen vill röra sig. Sinnet likaså. Rain or shine vill jag ut. Röra på mig en god stund. Ut till den magiska stranden där de fyra elementen faller på plats. Eld, vatten, jord och luft. Frihet. Närvaro. Rörelse. Listan är lång.

När luften är i rörelse njuter jag. Vädret oinbjudande. Landskapet blir så där kargt och oförutsägbart. Som om naturen säger att den vill vara ifred. Göra sitt. Bara vara. Inget kackel. Inga väluppfostrade fraser främlingar emellan.

Jag är ofta ensam på stranden när andra väljer att stanna inomhus. Känner att jag är ett med naturen. Bara vi. Utan måsten. Utan krav. Jag letar bärnsten och hälsar på kråkorna. Jag njuter. Mindfullness. Beautiful solitude.

Karamellfärg din dumma sill

Morgonpromenad med mannen. Tvåsamtid. Stranden frostig. Vattnet råkallt men stilla. Stel i kroppen efter ett intensivt yogapass. Skönt att röra på sig efter nattens sömn.

Telefonen ringer. Sonen. Lillsyrran har ramlat i trappan. Mannen säger att vi skyndar oss och ber sonen plåstra om pluttan. Hemma igen. Dottern i vardagsrummet med stort bandage på knäet. Rött som elden. Jag blir riktigt rädd. Undrar hur lång tid det kommer att ta på akuten. Går närmare dottern och försöker ta av bandaget. Nånting stämmer inte. Knäet är rött, men inte av blod.

April april!!! Två uppspelta barn med leenden ända upp till öronen. Tjoar och skrattar. Åh vad vi skrattar allihopa. Så magen knyter sig av glädje. Karamellfärg. Det var länge sen jag gick på ett aprilskämt. Stora barn. April april din dumma sill minsann.

Lite om ilska, ansvar och behov

Ilskan bubblar i mig. Så uttrycker sonen ofta sin känsla när han är arg. Känner väl igen mig i det han säger. Det finns ett finskt ordspråk, som fritt översatt betyder att stilla sitt vilda lynne. Så brukade min pappa säga till mig när jag blev arg som liten. Att jag skulle stilla min ilska.

Hans ord var föga till hjälp. Min tolkning var att jag gjorde något fel. Min ilska blev fel. Något jag borde tränga undan. Och jag trängde. Och det bubblade. Och jag trängde lite till tills jag kände mig sprickfärdig. Jag sopade allt under min inre matta. Och kände skuldkänslor. Så in i helsike. Det var något fel på mig.

Under de senaste åren jag jobbat med mig själv har jag varit arg arg arg. Jag skalar min inre lök och ilskan kikar fram. Titt som tätt. Ibland låter jag det komma. Som en stor vattenläcka. Fontän. Jag sprutar ut mina känslor och frustrationer. Ibland kontrollerat. Ibland kan jag inte hejda mig. Vattenledningarna är sprängfyllda av något som bott inom mig. Länge.

När jag började ställa mig själv frågan ”Vad behöver jag” märkte jag att ilskan förändrades. Från att känna mig liten och sårbar kunde jag börja hantera min ilska. Alldeles själv. Och det var okej att vara arg. Jag började få konturer och min ilska var inte längre skrämmande. Jag började få konturer. Sakta men säkert.

Idag var jag riktigt arg. Skitsur. Orden flöt på som en ouppfostrad flod. Fast ändå kontrollerat. Jag har börjat ta ansvar över min energi. Tillåter känslan komma. Ger uttryck för den. Men vill även känna ansvar över den. Sa till sonen att vi människor får vara arga. Vi ska inte trycka undan känslorna. Ilskan. Men att vi, när vi är stora nog för att känna efter, ska lära oss att att ta ansvar för vår ilska. Det är så lätt att projicera. Beskylla andra när vi inte egentligen vågar närma oss vår inre källa till ilskan. Att ta ansvar över sin ilska är att ta ansvar över sina egna behov. Det tror jag på. Vet inte hur mycket sonen förstod. Det jag vet är att han har en betydligt mer sansad mamma. Som vill ta ansvar för sina behov.

Klämda bröst och svältande läppar

Att få kallelse till mammografi måste ge många vuxenpoäng. Jag tar tacksamt emot inbjudan. Vi bryr oss om dig lyder det som inte syns. Vi vill se dig vartannat år.

Tidningen Tara och en massa tanter möter mig i väntrummet. Och Vetenskapens värld. Undrar vem som läser detta tänker jag när jag bläddrar i tidningen. Vuxenpoäng igen. Tara och vetenskap brevid varandra som i en helig allians i att trösta. Förvilla tankarna kanske.

Det töjs och kläms. Tänker tanken, men frågar inte. Undrar hur många bröst som damen drar i och justerar varje dag? Ler för mig själv och tänker på lillebroderns ord i bastun vid treårs ålder. Sanna, varför är dina bröst så långa och lösa. Etsat sig fast. För alltid. Inslaget i ett inre skratt.

Tackar damen för det vänliga bemötandet. Hon lyser upp. Påminner mig själv om att göra detta oftare. Vänliga tankar. Ut med dem. Ut ur munnen utan bekräftelsebehov. Utan att förvänta sig nåt tillbaka. Utan en inre vädjan: tyck om mig. Precis som barn i deras naturliga tillstånd.

Känner ett inre ljus när jag kommer hem. Återigen tacksamhet. Kan aldrig bli tacksam nog. Tänker tillbaka på dotterns ord från helgen:
mamma: kom och pussa mig. Mina läppar svälter utan dina pussar.

Och jag pussar pussar pussar svältande läppar. Jag, en kvinna snart 40 med långa och lösa bröst och pussvänliga läppar.

Bergodalbana

Upp och ner. Ner och upp. Snurrig som planeterna i galaxen. Precis när jag känner att jag får fotfäste så hissas jag upp igen. Upp i det blå där jag känner mig hemma, ner till det som har varit. Länge.
Som mentalt fritt fall. Borde ha en skylt runt halsen. Som förklarar. Som bekräftar. Inåt. Utåt. Transformation pågår. Så innerligt privat, samtidigt så påtagligt synligt. Thank you for the music. Sorry for the confusion. Eller nåt.

Det som betyder något

På något märkligt sett känns vissa lediga stunder längre än andra. Som om tiden tidvis står stilla. Inväntande efter nästa djupa andetag. Eller är det sinnet som tillåter mer? Att mer information kan på något sätt lagras in.  Som en hårddisk med oväntad kapacitet. Där oväsentligheter får ge vika. Och där endast det som betyder något får ta plats.

Precis så har jag upplevt helgen. Som ett tomtebloss som inte slocknar. Innerlighet. Kärlek. Värme. Närvaro. Långa promenader. Mysiga frukostar tillsammans. Skratt. Gehör.

Jag riktar blicken inåt och tackar det som sprakar.

Små trevande steg

Long time no see. Long time ingen lust att skriva. Varför. Det undrar jag själv. Jag som älskar att skriva. Tömma hjärnan.

Kanske för att det blev ett måste. Ett krav på inre rapportering. Krav från en del i mig som jag kanske velat skicka på semester. Länge.

Nytt år. Nya tag. Kanske skrivlustan kommer tillbaka. Vem vet. Eller så blir det så här. Liksom ett trevande hej. Försiktigt stänk på hornhinnan. Ett hej som kanske aldrig återkommer. Vem vet. Små trevande steg mot det nya.

Stämpelklocka och Dolly Parton

Skrivtorka? Snarare lust att krypa in i det inre skalet. Så långt mellan varven. Men nu känns det som det ska. Att låta fingrarna styra det som sinnet vill säga.

Förändringar. Stora förändringar. Från all tid i världen till strikta ramar. Stämpelklocka och givna tider. På det nya jobbet. I det stora gråa huset. Där jag sitter som en myra mitt i en myrstack. Anpassar mig fortfarande. Kroppen säger ifrån. Välkommen till vårt dagis,  säger kollegan med pipskägget. Han som jag inte minns namnet på. Han som sitter längst ute i hörnet.  Alla blir sjuka här till en början, fortsätter han. Och jag sitter där. Vid mitt lilla skrivbord. Med näsan rinnandes. Vid min dator som jag inte får lov att spara nåt på. För att nån högst upp har sagt det. Likriktat ska det vara. Jag vill inte irritera mig. För det är ju det här jag sökt. Ramar. Givna tider. För att tygla min presterares bångstyrighet. För det kliar som fan i hennes fingrar. För hon vet att hon är duktig. Hon har kompetensen. Men så har hon ju inga gränser heller. Min inre röst piper i förvirringens rum. Anpassar mig. Intalar mig. Att working nine to five är precis som det ska vara.

Glad sommar!

Dags att ta en paus från skrivandet och njuta av ledigheten. Jag önskar dig en underbar sommar!