Precis så har jag upplevt helgen. Som ett tomtebloss som inte slocknar. Innerlighet. Kärlek. Värme. Närvaro. Långa promenader. Mysiga frukostar tillsammans. Skratt. Gehör.

Jag riktar blicken inåt och tackar det som sprakar.

Kanske för att det blev ett måste. Ett krav på inre rapportering. Krav från en del i mig som jag kanske velat skicka på semester. Länge.

Nytt år. Nya tag. Kanske skrivlustan kommer tillbaka. Vem vet. Eller så blir det så här. Liksom ett trevande hej. Försiktigt stänk på hornhinnan. Ett hej som kanske aldrig återkommer. Vem vet. Små trevande steg mot det nya.

Förändringar. Stora förändringar. Från all tid i världen till strikta ramar. Stämpelklocka och givna tider. På det nya jobbet. I det stora gråa huset. Där jag sitter som en myra mitt i en myrstack. Anpassar mig fortfarande. Kroppen säger ifrån. Välkommen till vårt dagis,  säger kollegan med pipskägget. Han som jag inte minns namnet på. Han som sitter längst ute i hörnet.  Alla blir sjuka här till en början, fortsätter han. Och jag sitter där. Vid mitt lilla skrivbord. Med näsan rinnandes. Vid min dator som jag inte får lov att spara nåt på. För att nån högst upp har sagt det. Likriktat ska det vara. Jag vill inte irritera mig. För det är ju det här jag sökt. Ramar. Givna tider. För att tygla min presterares bångstyrighet. För det kliar som fan i hennes fingrar. För hon vet att hon är duktig. Hon har kompetensen. Men så har hon ju inga gränser heller. Min inre röst piper i förvirringens rum. Anpassar mig. Intalar mig. Att working nine to five är precis som det ska vara.

Sommaren är här. Med kontraster av värme och aggressivitet. Känns verkligen som moder jord ger oss varningstecken som prov på sin styrka. Påminnelser som inte längre är subtila utan märkbart påtagliga.

 Jag vaknar varje morgon innan klockan sex. Utvilad och lycklig av ljuset. Nästan så jag blir rädd för mörkret. Hösten. Försöker njuta och inte springa iväg i tankarna till det som komma skall. År efter år.

Snart är det dags för barnen att ha sommarlov. I 10 veckor ska vi gosa, förmodligen gräla men framförallt vara nära nära varandra.

Som min härliga busa sa igår när jag satt framför min telefon och försökte formulera ett e-mail och ville ha lugn och ro:  mamma, viktigast är kärleken. Och så är det. Precis så. Min kloka härliga unge.

Idag har jag läst ut en bok jag lånat på bibblan. Bara det är nytt. Att ta sig tiden att gå till biblioteket. Dofta på dammet och förföras av alla titlar. Jag har legat i min säng och läst. Mitt på dagen. Tagit en tupplur. Tillåtit tröttheten ta vid efter ett härligt långt pass i Organisk yoga igår. Gett mig själv det jag behöver. Lyxtillvaro? frågar jag mig själv. Nödvändighet svarar mitt inre. För att foga samman skärvorna. Inte med snabblim utan med nåt annat. Nåt som får ta tid när jag formar mig själv. Min inre mosaik.

Mamma! Du är en riktig sölkorv säger båda barnen.

Jag: Jaså, så lång tid tog det väl inte minsann.

Sonen: Jodå. Superlänge

Jag: Ibland tar det tid. Hon i affären behövde prata klart

Dottern: Du vill alltid prata med alla människor

Jag: Jepp. Det ligger mycket i det.

Dottern: Jag vet vad du kan jobba med: Du kan bli en såndär pratansare. Du vet en sån som tycker om att prata med folk

Mannen: Jag vet inte hur man kan tjäna på det?

Sonen: Ja eller så kan du bli en sån där försäljare. Så du kan prata och sälja….

Många bollar i luften och många talanger tycks jag ha

Så sitter jag där i stolen. Frissan med fotomodell leende övertygar mig om att det bruna lätt blir rött i solen. En femminuters monolog om hur jag skulle passa att bli kysst av solen. Och oj vad jag vill bli kysst av solen. För det låter ju så vackert. Hon ska göra några slingor. Ljusa fast inte billiga. Så där fint guldiga. Åh jag känner att jag är fast vid solen. Drömmer mig bort.

Hon fixar och donar och klockan tickar. Massagen är hård och jag känner mig allt annat än sedd. Hon ställer frågor,  men lyssnar inte på mina svar. Mumlar och säger ja på fel ställen. Att bli sedd som kund hänger ihop med prislappen tänker jag. TLC 500 kronor extra tack.

Och så är hon äntligen klar. Och jag är gråtfärdig. Kysst av solen. My ass. Jag är påhoppad av blont-på-tub. Men jag har bråttom. Orkar liksom inte ta striden. Orkar inte bemöta min egen besvikelse. Rusar ut och springer förbi alla skyltfönstren. Jag känner inte igen mig alls i min spegelbild. Försöker övertala mig att jag är fåfäng. Vad är hår egentligen? Inte länge sen hade jag en knöl i bröstet. Skärp dig säger jag till den som vill ha uppmärksamhet. Den som känner sig påhoppad.

Följande dag  samlar jag mig och ringer. Till fotomodellen. Säger som det är. Trivs inte. Hon låter irriterad. Hon försöker övertala mig om det där röda och blonda och kyssar och solar och allt vad det är. Hon ber mig vänta. Vänja mig.

Jag har lust att vara rosenrasande på henne. Tills jag förstår att jag inte alls varit tydlig. Inte mot mig själv och inte mot henne. Att jag får jobba mer med min tydlighet och min vilja för den delen. Håret är vad det är och det växer så småningom. Jag riktar ansiktet mot solstrålarna och låter mitt inre smekas av värmen som vuxit ur insikten. Nu vet jag hur det är att bli kysst av solen tänker jag. Live and learn.

“And as we let our own light shine,
We consciously give other people permission to do the same,
As we liberated from our fear,
Our presence automatically liberates others.”

Marianne Williamson, Return to Love