Vilken dag. Ibland känns det verkligen som allt händer i serier. Idag var det mest negativa händelser som accelererade något hejdlöst. Först en incident på jobbet, gräl med en kollega. Kollega som är fel människa på fel plats. Något som vi som jobbar med honom blir ständigt påminda om. Ledsen och övertrampad. Arg. Men fick rätt till slut. Länge leve humanismen!

När arbetsdagen började nalkas mot sitt slut blev det tyvärr bråk med svärmor. Alla dessa förväntningar och skillnader generationer emellan. Oss kvinnor emellan. Är det rätt att ständigt känna dåligt samvete över att man är en arbetande mamma? Var går gränsen mellan att hjälpa till och att vilja spendera kravlöst tid med sina barnbarn? Ska jag alltid behöva stå i tacksamhetsskuld? Ledsen för min egen skull, men mest ledsen för barnens skull. Måste få detta att fungera, kan ändå inte låta bli att le åt Madeleine Albrights berömda citat…

Annonser