Introduktionshelgen i psykosyntes avklarad. Motorväg i huvudet. Kaos och ljusglimtar. Trött ända in i själen. Rädsla inför att tala och gråta inför grupp. Våga släppa taget. Våga att inte ta in andras smärta. Ansvara för det egna. Så nattsvart och kaotiskt för att i nästa sekund känna ett inre lugn och klarhet något någonstans jag inte förstår och inte kan greppa. Kanske allting inte går att rationalisera och intellektualisera.

Lita på processen säger mina ledare. Smärtan är inte i vägen. Smärtan är vägen. Rationellt och bra, men efter två intensiva dagar kände jag ett sånt enormt motstånd att gå tillbaka. Intellektet surrade. Vad ska detta vara bra för. Det var ju så bra innan.

Men ändå inte. Tunga steg från busshållplatsen till möteslokalen. Rädsla, ilska, glädje, kärlek. Allt susar förbi i en himla fart. Som att fast forwarda en film. Och jag vill förstå känslan, ta tag i den, men den vill inte bli greppad. Vill bara bli påmind. Om att den finns där. Nånstans.

Jag är en huvudfoting. Jag är så mycket. Jag känner plötsligt kärlek till mig själv. Kärlek jag inte vill dela med någon annan. Kärlek jag inte vill förklara till någon annan. Jag är på väg. Mot något fantastiskt.

Annonser