Min pappa är sjuk. Vet inte hur sjuk. Men sjuk är han. Har sjukdomen med stort C.

Han som alltid stått där. Stark. Orubblig. Vill inte måla fan på väggen men jag är rädd. Riktigt rädd. Och maktlös.

Tar barnen och flyger över till hemlandet. Stannar en vecka. Vill vara nära. Riktigt nära. Vet inte om han vill. Vara nära. Men jag finns där hos honom om han behöver mig.

Må detta sluta gott. Annars vet jag inte vad jag gör. Och så tänker jag så här till sist. Hur fan ska jag kategorisera det här inlägget. Det här som kom så plötsligt. Oväntat. Det som inte går att kategorisera. Inte iallfall inom mig.

Annonser