Barnen och väskorna inbaxade i bil-tåg-flyg-bil. Ljusglimtar av närhet. Hemma hos syrran. Hemtrevligt. Nära.

Tog en sväng till pappa. Vägrade ge efter för flyktinstinkten. Ville vara där. Närvarande i smärtan. Alla ord bortom det stora C kändes som meningslöst pladder. Pappa satt där stark. Blek. Stundom tårögd. Kanske glad över vår närvaro. Kanske. Allt skulle vara som vanligt. Mera té någon? Visst är tårtan god. Mmm. Ord som beskriver känslor finns sällan i vår familj. Analys. Fakta. Det är huvudfotingarnas språk.

Jag är obeskrivligt rädd. Men det får inte uttalas. Jag vet inte om jag vill säga det högt med pappa i rummet. Rämnar allt då? Men rädslan finns där hos oss alla. De signaler har mina öron fått fram precis som jättelika paraboler. De signalerna vaggar oss fram. Som förenar oss. Det som betyder nåt. Just nu.

Idag läkarbesök. Pappa går ensam. Vill möta detta själv. Får se om han ringer efteråt. Eller om det är för dyrt att ringa ett svenskt mobilnummer. Hoppas han ringer. Hoppas.

Annonser