Det finns alltid ljusglimtar mitt i det mörka. Jag och pappa har mötts. På riktig. För första gången. Jag vill ha mer men vet att saker måste få ta sin tid. Alla dessa känslor som dyker upp. Har varit så ledsen, arg men också så innerligt varm om hjärtat.

Jag kröp upp i Elliots säng hemma hos syrran. Jag var jätte ledsen och han bjöd mig upp i sin säng. Vi låg där nära nära och han sa: Mamma, blunda. Blunda och tänk på att du håller Vaaris hand. Tänk på att det är sommar och att ni går tillsammans i gräset.

Min lilla älskling. Att han vet hur man mediterar. Jag blev så innerligt berörd. Min skatt.

Plötsligt hördes det en liten röst från nedre sängen: Mamma, är du uppe? Ja säger jag till Engla. Mamma, du är den dummaste mamman i hela världen. Jag brast ut i gapskratt. Livet är så oförutsägbart men ändå inte. Tvära kast. Alla dessa möten. Djupt och grunt.

Annonser