Jag och Engla i lokala gallerian. Engla tittar på mig och säger: Mamma, jag skulle väldigt gärna vilja ha jeanstights. Jaha, konstaterar jag. Då får vi gå och kolla efter jeanstights. Englas garderob är nämligen i byxväg i skriande behov av uppdatering.

Vi går hand i hand in på Lindex. Frågar oss fram och Engla provar. Spänns säger hon. Jaha, konstaterar jag. Då tar vi av dem. När Engla märker att det inte är aktuellt att få jeanstights samma dag blir hon arg. Riktigt arg. Skriker och vrålar. Jag sätter mig på knä framför henne och säger lugnt: Jag har inte sagt att vi inte ska handla jeanstights, vi ska bara inte köpa tights som inte passar.

Då hämtar Engla andan och vrålar allt vad hon orkar: Men mamma, livet är såååå orättvist. Hämtar andan på nytt och skriker med tårarna sprutandes; Jagvillsågärnaattdeandraskatyckaattjagharfinakläderochnukommerjaginteatt hafinakläderimorgonnärviinteköperjeanstightsnuuuuuu. Du är en håll-käften-mamma säger hon till sist. Jag tittar på min dotter och känner sådan ömhet men samtidigt lite rädsla över att nu börjar det.

Nästa dag hämtar jag med mig en present från storstan; Jeanstights. Mamma, du är den finaste mamman i hela världen. Nu ska jag vara finast på dagis, säger Engla. På kvällen frågar jag hur det känns inombords när andra tycker att man har fina kläder. Engla tittar på mig och säger: Det känns att man är likadan som sina kompisar.

Tänker för mig själv att vägen från samhörighet och att känna acceptans till omvärldsberoende är kort. Var kort. För mig iallafall.

Annonser