Jag har aldrig varit bra på att ta kritik. Trots att motparten ofta bakat in det i skepnad av konstruktiv kritik. Har jag fått både positiv och negativ feedback har jag alltid fokuserat på det negativa. Alltid.

Jag har en klunga av delpersonligheter; presteraren, duktiga flickan och fixaren som går igång på kritik. Jobbar ännu hårdare, pushar ännu mer utan att fråga sig om kritiken var relevant. Det är bekräftelsebehovet som spökar där. Hela tiden.

Jag har en ny chef. En chef som jag inte känner. En chef som gör mig osäker. En person som projicerar. Han har en uppfattning om mig som inte stämmer överens med min egen sanning om mig själv. Klungan P-DF-F kickar igång, får liksom en negativ kick. De går i defens. Vill så gärna förklara. Omvända.

Jag vet att jag ska lita på min inre röst. Rösten i mig som säger att det inte är lönt att förklara, att övertala. Rösten som säger att resa mer och att jobba mer inte är lösningen. Tvärtom.

Jag är glad att jag har insikten. Tanken. Nu jobbar jag på att även att få med hela mig själv.

Sparlåga just nu. Men det blir bättre.

Annonser