Trots ett makalöst slitande på jobbet känner jag mig lugnare än någonsin. Känner som om jag plockar bitar längs med vägen som formar sig försiktigt till konturerna av ett pussel. Ett svar. Jag är nyfiken men skyndar långsamt. Något som är helt nytt för mig.

Viljekraften har alltid pushat mig framåt. Jag har susat och rusat. Rusat och susat. När någon har sagt ”vad du är driven” har jag gottat mig rejält. Som de orden har bekräftat mig.

Nu tar jag det mer piano och susar och rusar med mer eftertanke. Lite lugnare. Och mår så jäkla mycket bättre.

Så här efter en härlig dag med familjen, efter lunch på stranden, cykeltur med Engla, brännboll i trädgården, god middag tänker jag att livet är så underbart.

Annonser