Helikopterperspektiv. Sommar. Inga måsten. Släppa taget. Jag har fått så många insikter. Har inte gett egot så mycket plats. Jag har tillåtit känslorna komma istället för att rymma.  Trotsat ”bättre fly än att illa fäkta”.  Och vad jag har fäktat mot gamla spöken. Gamla föreställningar. Andfådd nästan.

Jag har surfat på vågorna istället för att sprattla i vattnet med huvudet knappt ovanför vattenytan. Känner mig starkare men på nåt sätt bräcklig. Naken. Det som kommer ut ur munnen, det som låter övertygande känns inte längre som en klump i magen. Som en kvasi-sanning. När jag känner efter. Rösten matchar känslan. Jag känner mig lugn. Övertygad. Av vad? Förmodligen av mig själv.

Jag är tillbaka på mattan. Musklerna skriker. Sinnet skriker. Det var ju så länge sen. Tre månader utan yoga. Känner mig dammig som en gammal länstol.  Under första passet medger jag min rädsla. Presteraren vill visa. Jag försöker ta det lugnt och njuter så gott jag kan. Jag har träningsvärk så in i helgoland efteråt.  Inte så konstigt. Men ändå förundras jag över att jag förundras över hur dammig jag är. Som om det var självklart att inget förändrats. Som om autopiloten gjort jobbet under pausen. Samtidigt gläds jag åt insikten. Hur mycket jag behöver yoga. För hur vet man om man inte ibland tar avstånd?

Jag  jobbar hårt i sinnet och nu på mattan. Jag vet att jag kommit en bit på vägen. Jag är stolt över mig själv.

Annonser