Elliot har fått mål i skolan. Träna på små bokstäver, räcka upp handen oftare och jobba lite mer med 1-10 talen. Matematik, sång och gympa är roligast just nu. Läsningen håller tydligen 2:ornas nivå. Plutten är stolt som en tupp. Jag jobbar med att inte säga ordet duktig.

Men han har så höga krav på sig själv. Ögonen tåras lätt och han säger ofta att han inte är tillräckligt bra. Att han aldrig kommer att lära sig. När det gäller att träna på små bokstäver blir det kollision. Han suddar frenetiskt bokstäver som i hans ögon aldrig blir perfekta. Ska vi öva på ett annat papper? Mål betyder inte att du ska kunna detta genast älskling. Jag hjälper dig. Var snällare mot dig själv. Hur skulle du vilja ha det? Sluta sudda nu…jag närmar mig honom på olika sätt.

Han gråter och skriker åt mig omvartannat. Jag känner mig maktlös. Hur ska jag kunna hjälpa honom när jag samtidigt känner att jag blir provocerad?  Något i mig väcks så starkt. Bräckligt. Igenkännande. Jag känner att jag pendlar mellan psykbryt och den förstående mamman. Läxläsning en kamp för oss båda.

Lugnet infinner sig efter en stund och jag känner att vi båda är en erfarenhet rikare. Då konstaterar Engla: Först kom den snälla mamman, sen kom den arga mamman, sen kom den snälla mamman igen och den arga efter det och till sist igen den snälla mamman. Jag blir mållös. En kristallklar analys över hur jag betedde mig. Ebb och flod.

Annonser