Det går långsamt nu. Fast ändå inte. Hjulen snurrar på men jag tar livet med ro. På ett annat sätt. Nyare sätt. Visst kickar nån del i mig igång. När jag känner mig liten och osedd och blir så där jättearg och ilsken. Säger sånt som jag inte borde. Men oftast lyckas jag skapa en symfoni av tillvaron. Hittar harmoni i de minsta beståndsdelarna. Som i Leonard Cohens Halleluja när jag torkar av brödsmulorna från köksbordet. Som när blicken vilar på hyacinten lite längre än vanligt. Jag småler och hummar för mig själv. Ofta.

Det är meningen att det är vinter nu. Då får jag extra mycket lov att krypa ihop och mysa i lugnet. Under mitt skal. Men imorgon ska jag flyga och flänga igen. Som stålmannen. Tadaa jag flyger högt. Dottern. Mamma på sjukhus den här gången. Hjälp på väg. Men det äter inte upp mig mer. Att försöka få bekräftelse genom att fixa och trixa. Göra det bra. Nu avgör jag vad som är mitt och vad som står utanför. Jag gör det med kärlek. Omtanke. Vilja. Och det känns skönt. Att ha medvetenhet. Att kunna välja. Lämna impulserna utanför dörren. För en stund.

Annonser