Igår eftermiddag. Hysteriska barn. Som små duracell kaniner. Hypade. Moloken mamma. Ibland är jag som ett öppet köttigt sår. Där det blåser rakt in. Sårad. Sårbar. Så många minnen som träder fram. Somliga outtalade. Somliga kända. Jag försöker välkomna allt. Ligger på soffan. Led Zeppelin på högsta volym. Jag flinar tyst för mig själv. Just var det Jöback och julmys och nu är det Stairway to heaven och nostalgi. Barnen följer mig som plåster. Jag kan inte gömma mig fysiskt. Titta mamma på mig! Har jag raka ben? Just nu övas det hjulning. Frågorna och imperativen haglar. Jag blundar och sjunger tillsammans med Robert Plant; In my thoughts I have seen rings of smoke through the trees
and the voices of those who stand looking. Plötsligt försvinner jag till en tid då jag är sexton år gammal och allt känns nytt, rått och tufft. Jag har permanentat långt hår. Lite dålig hållning och tittar ogärna in i människors ögon. Liten. Men stor. Jag återkommer ofta till den här åldern. Tänker kärlek till sextonåriga Sanna. Kärlek. Jörgen öppnar ytterdörren. Kan inte låta bli att tänka vad grannarna tänker om de hör Led Z mitt i julbaket. Julstöket. Alla måsten och normer. Hos oss har vi peacemärke på dörren och Led på hög volym. För tillfället. Sen blir det så där märkligt igen. Då jag hoppar mitt i julen. Bakar ängla-kola med Engla och kardemumma-tryffel med Elliot. Då jag älskar Jöback och Celine Dion och alla dofter av jul. Och jag trivs här. Just nu för stunden. Märkligt. Känns som en riktig time warp på kort tid.

Nu ska vi ha jul hela härliga familjen med 50 cm snö och kärlek och god mat. Och socker enligt Engla. På julafton ska man äta socker, säger hon. För det har Jesus sagt.

Julefrid! Ta hand om varandra.

Annonser