Jag har känt mig konstig på sistone. I kropp och sinne. Som om jag står fast i tjära utan energi att slita mig loss. Jag har ju fattat så stora beslut. Sluta på jobbet som dränerat mig. Fortsätta läsa vidare på Humanova. Vara mer med barnen och familjen. Ändå känner jag mig osedd. Liten. När jag borde känna mig stor och stark. Stolt.

Så varför? Jag har slitit så länge med att duga. Sökt så länge efter bekräftelse. Men också fått så mycket ut av mitt jobb. Byggt team och haft fantastiska människor runt omkring mig. Nu går vi skiljda vägar. Nu säger jag hejdå till det stora företaget. Är jag rädd för att känna mig ensam? Jag tror det. Vad kommer att hända i sinnet när telefonen tystnar? När ingen behöver mina synpunkter gällande stora penseldrag. Kommer jag att sitta här hemma och känna mig liten och osedd. Oviktig?

Var hos min terapeut igår. Hon kloka urmodern. Du har så mycket energi och drivkraft Sanna säger hon. Jag tror du ska hitta nåt att göra som bara är för dig. Enbart för dig som främjar din kreativitet. Och hon har så rätt. Och plötsligt landar jag i mig själv igen och det känns så bra. Så rätt. Igen.

Annonser