Lustigt det där med cellminnet och vad kroppen vill ha. Om jag som barn fick välja frukost, vilket jag ofta fick, valde jag O’boy med toast. Toast med smör som jag doppade i den varma O’boyn. På nåt sätt minns kroppen detta varje gång jag blir sjuk för när vi hade influensa över jul hade jag en stark längtan till allt som jag annars inte hade stoppat i mig idag. Samtidigt när jag väl blev frisk skrek min kropp nästan av raw-food begär.

Under min vandring mot välmående på alla plan har jag samlat på mig en hel del litteratur med raw recept. Det finns en bok som jag gillar speciellt mycket och det är danskan Vibeke Amdisens bok om Rawfood. Hennes recept är enkla, nordiska och inte för extrema, dvs sådana som med lite tur kan tilltala hela familjen. För vår familj äter verkligen blandat. Barnen äter kött. Junior nästan inget grönt. Så det är verkligen en blandad kompott när vi äter middag.

Förra helgen åt vi nästan bara raw och jag märker en sån otrolig skillnad. Ansiktet har en helt annan lyster. Kroppen känns lättare. Friare. Det finns en del som frågar ”hur mycket raw” jag är men jag har valt att inte fastna på procentsatser. Vissa dagar blir det mer vissa dagar mindre. Men det är bara att konstatera att jag mår bättre av grönt och rått och det bästa med det är att det inte är en uppoffring utan tvärtom. Ett val mot bättre välmående. Och framförallt mitt eget val.

Annonser