Det var en iskall tisdag eftermiddag för 9 år sen som vi gifte oss. Lidingö kyrka i vinterskrud. Där solen hälsade oss välkomna.  Jag i ljuslila enkel klänning och mommos mink. Jörgen i finaste kostymen. Vi frös som hundar men var så lyckliga. Två vittnen. Söstra mi och en god vän. Och så prästen. Inga fler. Småskaligt. Kärleksfullt. Andäktigt.

Lördag kväll. Bara vi två. Barnen i farmors trygga förvar. Över natten. Extra speciellt liksom.  Johan P fiskrestaurang i hjärtat av Malmö. Bord reserverat till 19.30. Vi hängde på låset en halvtimma innan. Småbarnsföräldrar. Morgonpigga och kvällströtta. Servicen så där. Vilket vin rekommenderar du till maten? Ja vad gillar ni? Överfyllda glas och överentusiastisk servitör. Outtalat budskap. Kul att ni kom. Ännu roligare när ni åker. Hmm. Vi är för sällan ute för att acceptera allt under en verklig upplevelse.  Bussen hem redan 20.39. Fnissandes. Småspringandes för att hinna. Egentligen är vi patetiska säger jag. Raka ben säger mannen. Undrar om han märkt att jag ofta går med böjda knän. Knän som jag försöker rätta till alltid när jag speglar mig i ett butiksfönster. Jag rättar mina ben allt vad jag kan och säger: när för en gångs skull har vi chansen att vara ute längre så springer vi till bussen innan klockan nio. Ja men som tur är vi lika där säger mannen. Och så är det. Rätt lika på många sätt även om jag mest fokuserat på olikheterna när vi är väldigt sammansvurna. Och sammanflätade. Oftast. När vi tittar till källan av vår gemenskap. Där de yttre omständigheterna inte ges plats.

Och så sitter vi där vid brasan. Jag tröttare än trött. Hoppas att mannen inte har större förväntningar tänker jag. Han är lika trött. Gäspar stort.  Och så somnar vi in 22.15 och sussar i en kall säng. För pluttan har ju inte sprungit in och värmt sängen. Ännu nåt positivt med att ha henne i sängen tänker jag innan jag slumrar in.

Annonser