Morgon. Barnen och mannen utflugna. I köket iklädd i den plikttrogna fluffiga morgonrocken. Kents Isola på högsta volym tutar i bakgrunden. Minnen. Morgonens smoothie uppdrucken. Jag känner mig nästan hög av vad vet jag. Bara glad och upplyft. Kedjereaktion av händelser som för mig framåt. Jobbmässigt. Resultatet av ett Stockholmsbesök. Utan att jag pushar går det framåt. Nytt tänker jag. Jag som är så driven och proaktiv och utarmande samtidigt. Som alltid tänker några steg före. Ofta av rädsla att bli utan. Lämnad. För vad händer om man stannar upp?

Så när man träffar välbekanta ansikten. Lunch och Middag. Säger hej till chefen från länge sen och mentorn och när det liksom bara säger pang. Vill du jobba för mig? Du jag kan ringa en VD jag känner för de har en vakans. Och jag har liksom inte ens ställt frågan. Eller drivit på. Ingen sales pitch. Jag sitter bara där. Tacksam och glad. Bekräftad men med perspektiv. Inte som ett barn som är utarmat av bristande kärlek. Utan som en vuxen kvinna som vet sitt värde. Med mjukhet. Ödmjukhet.

Jag småler igen och tänker på orden: man får inte framför sig alltid vad man vill utan vad man behöver. Och det kan hända att jag missar ett tåg eller två. Men det får vara så. För jag unnar mig själv tid. Tiden att utforska vad jag vill. Tror inte att jag nånsin riktigt ställt den frågan. Eller om jag har så har jag aldrig gett mig själv ett ärligt svar. Jag utforskar och skyndar långsamt.

Annonser