Det var en gång en liten pojke. Den lilla pojken kände sig osäker på om hans föräldrar älskade honom. Visst var det mycket värme i hemmet. Skratt och glädje. Men även ilska, hårda ord och ironi. Den lilla pojken tog rollen av att stå i skuggan. Försökte vara till lags och försökte tänka på vad hans föräldrar tyckte om att han gjorde.  Tills en dag då han inte orkade längre. Vara till lags. Vara foglig. Han började visa sin ilska öppet. Började skrika och svära. Slåss. Egentligen längtade han efter att bli sedd som han var. Att nån lyssnade till honom. Tog sig tid. Den lilla pojken ville ha närhet och kärlek. Att skrika och bråka hjälpte liksom inte. Han blev inte mer kramad och lyssnad till. Men det spelade liksom ingen roll vad han gjorde. Då kunde han lika väl skrika och svära.

En dag bråkade han med sin syster. Det var hon som började. Det var hon mästare på. Att retas. Och för den lilla pojken var det så viktigt att vara rättvis. Han bad henne sluta. Flera gånger. Men det gjorde hon inte. Den lilla pojken kände starkt raseri inombords, ilskan bubblade i honom och han visste inte vad han skulle göra av den. Systerns ord ekandes i huvudet kunde han inte lyssna mer. Han slog till henne. Hårt. Lillasystern skrek. Det var hon bra på. Att skrika. Få uppmärksamhet. Men han fick aldrig uppmärksamhet. Den lilla pojken. Inte som hon.

Han fick skäll av föräldrarna. Så arga de blev. Men det hjälpte inte. Systern fortsatte att retas. Och han smällde till henne när föräldrarna inte såg. Då blev pappan så hiskeligt arg. Tog tag i armen och lyfte ut honom utanför ytterdörren. Här får du stå tills du lugnar ner dig! Den lilla pojken blev rädd. Jätterädd. Han tittade pappan i ögonen. Önskade egentligen att få krypa upp i hans famn. Men istället sa han: Jag springer min väg. Pappan tyckte det lät som en bra idé. Spring du. Spring långt sa pappan.

 Den lilla pojken kände hela världen rasa. Hans trygghet. Hans kärlek bad honom försvinna. Dörren stängdes och den lilla pojken började springa. Han hade varken skor eller jacka. Det var kallt. Han sprang och grät. Grät och sprang. Han frös och lovade sig själv att aldrig komma tillbaka. Hellre dog han. Efter att ha sprungit ett tag kom en man fram till honom. Stoppade honom mitt i farten och gav honom en jacka och ett par skor. Den lilla pojken skämdes men kände ändå hur skönt det var att bli omhändertagen. För han var rädd. Jätterädd. Efter ett tag såg han pappan som kom cyklandes efter honom. Han såg arg ut. Skamsen. Inte för vad han sagt utan mest skamsen inför mannen som hjälpt pojken. Pappan var snäll inför mannen men efter att de kommit en bit på vägen var pappan arg på rösten igen. Hotade att det skulle få konsekvenser om den lilla pojken stack iväg igen sådär.

Hemma igen. I värmen. Pappan stack iväg för att returnera jackan. Den lilla pojken kröp upp i mammans famn. Hon höll hårt om honom. Sa hur rädd hon blivit. Hur mycket hon älskade honom. Men det räckte inte. Han längtade efter pappa. Frågade efter pappa. För det enda han ville var att bli älskad och accepterad. Sedd av sin pappa.

Hur det kommer att gå för den lilla pojken det vet ingen. För den tiden har inte kommit än. Den historien är inte skriven än.

Annonser