Jag vinkar av barnen på skolan tillsammans med mannen. Hejdå. Ha en jätte rolig dag skatter! Jag får ett otåligt hejdå och en hastig kram tillbaka. Sitter med mannen i bubblan. På väg in till stan. Jag och han och P1. Själv lyssnar jag på musik när jag kör. Inte P1. Inte iallafall på morgonen. För tidigt att ta in yttre världen. För tidigt att ta in de högtravade rösterna. Känner mig dum som inte orkar lyssna på allt artikulerande. Men så får det vara. Jag är tacksam iallafall för att få en stund tillsammans med mannen.

Lämnas av vid Södervärn. Kan koden redan. Sitter i trapphuset i väntan på att keramiken ska börja. Med Assagioli som min ständiga följeslagare. Och mina ostmackor. Kallt om rumpan. Sätter mig på handskarna. Spralliga Johan öppnar dörren. Värmen slår emot och dofterna av lera och damm. Känns som en fristad det här med keramiken. Perfect imperfection tänker jag. Just så är det. Presteraren lämnar jag hemma och släpper fram henne som är spontan och tillåtande. Ler.

Ett stort och ett litet fat senare är jag nöjd. Jag har pillat och kavlat. Pratat med de andra. Om jobb. Om livet. Jag tänker hur lika vi är. Samma önskan om att vara lyckliga. Efter två timmar är jag färdig. Känner att jag inte behöver stanna längre än så här trots att det är tid kvar. Promerar mot stan. Bestämda steg. Axeln tillåter rörelse. Tacksam. Kall vind även om solen skiner. Knyter halsduken lite hårdare om halsen. Lunchtid. Ser en mörk massa röra sig mot mig. Corporate suit tänker jag och ler inåt. Ett gäng män. Ser lika ut i sina svarta vinterjackor. Gemensamt språk. Gemensamma rörelser. Gungar upp och ner i sina steg. Upp och ner. Homogena. De har en gemensam kod. Och jag betraktar och är glad att jag inte har nån Corporate kod att följa. Inte just nu iallafall.

Barista. Fiket vid Anna Lindhs plats. Människor huttrar på uteserveringen. För kallt tänker jag och knyter halsduken ännu lite hårdare om halsen. Vill ha värme utombords och inuti. Går in. Träffar tjejerna. Lilla gruppen samlas. Om viljan. Pratar om empati, sympati, synteser och högre syften. Varvar med egna berättelser och jag är så glad att kunna prata mitt emotionella språk. Att det finns utrymme för det och förståelse. Wow. Tänk om det alltid kunde vara så här.

Hoppar på bussen och traskar hemåt igen. På väg att möta skatterna. Jag tar en titt i min lilla tygpåse. Småler igen. Innehållet är minst sagt varierat. Vattenflaska. Förkläde. Assagioli. Hudkrämen jag precis investerade i. Inte den svindyra utan syrran till den svindyra. Mindre anti-age sa tjejen. Irritationen sitter färskt i minnet. Hur mycket anti-age tyckte hon att jag behöver? Fällde en dum kommentar om att jag tar anti-age light och betalar några hundralappar mindre… och så Läppglans i väskan. Plånbok och sist men inte minst. Maskmedicin. Anti-age light  och maskmedicin. Fåfänga och vardagsrealism i samma påse. Sida vid sida.

Dags att möta barnen. Middagsfrid och mamma-roll. Spagetti och köttfärssås. Ronja Rövardotter. Ännu en dag nalkas mot sitt slut. Jag landar.

Annonser