Jag sitter här en fredagkväll i april framför tv’n och bredvid spisen. I vår 80-tals villa. I min gråa soffa. I vår gråa soffa. Med datorn i knäet. I halvtaskig ställning som varken gör ryggen eller axeln gott. Men. Jag är medveten och struntar likaväl  i det. Och det är det som är så skönt när man är vuxen. Att man kan göra precis som man vill. Medvetenhet utan trots. Vilja utan trots, tänker jag.

Mannen sitter på flyget. På väg hem. Efter en veckas soul-searching. För det är det han gör. Tar semester från oss andra i familjen. En gång per år. På andra sidan jordklotet.

Tidigare har jag alltid tyckt synd om mig själv när han åkt. Ska jag ratta allt själv?  Tänk om han hittar nån som är bättre än jag? Känt mig liten. Osäker. Rädd. Och jag har projicerat som en tok. Gett honom dåligt samvete. Påtalat hans tillkortakommanden, men ändå känt mig så liten inombords när ingen ser.

Men nu. Äntligen. När jag lärt mig så mycket mer om mig själv, kan  jag känna glädje över att han åker. Inte för min egen skull. Men för hans. Han behöver semestra en vecka per år. Helt själv. Men alla tankar, känslor, kroppsliga förnimmelser. Och jag tycker att det är ok. Mer än ok.  Jag unnar honom det. För första gången. På riktigt. Jag känner det verkligen fullt ut. Genom min kärlek till mig själv. Genom min kärlek till honom.

Och jag sitter här framför Talang och längtar. Längtar efter honom. Som en vuxen kvinna som vill möta sin man. Inte som ett barn som längtar efter bekräftelse. Och jag är stolt. Stolt över min transformation.

P.s. Och ja. Psykosyntes borde banne mig vara obligatoriskt. För alla. Tutti. Everybody.

Annonser