Jag märker att när jag inte är grundad i mig själv blir jag lätt arg, otydlig eller rent odräglig gentemot min omgivning. Det som gör ont inne i mig själv förflyttas över till nästa person. Projektion. Big time.

Men efter snart 1,5 års hardcore personlig utveckling är jag mer medveten. Oftast iallafall. Över det som gör ont. Det sårbara.

Och då tänker jag till. Känner till. Och agerar. Eller så är inre radion på mute. Men jag vet ändå vad jag borde säga och göra. För allt hänger ihop. Skört. Livstråden mellan det sårbara och mina innersta behov. Ropen. Små subtila eller rytande högljudda. Men konsekvensen blir inte längre densamma. För jag är snäll mot mig själv. Skruvar upp oftare inre volymen och lyssnar på budskapen. På behoven. Jag är snällare. Mot mig själv. Mot min omgivning. För jag tar bättre hand om mig nu. Och det känns stort.

Annonser