Skrivtorka? Snarare lust att krypa in i det inre skalet. Så långt mellan varven. Men nu känns det som det ska. Att låta fingrarna styra det som sinnet vill säga.

Förändringar. Stora förändringar. Från all tid i världen till strikta ramar. Stämpelklocka och givna tider. På det nya jobbet. I det stora gråa huset. Där jag sitter som en myra mitt i en myrstack. Anpassar mig fortfarande. Kroppen säger ifrån. Välkommen till vårt dagis,  säger kollegan med pipskägget. Han som jag inte minns namnet på. Han som sitter längst ute i hörnet.  Alla blir sjuka här till en början, fortsätter han. Och jag sitter där. Vid mitt lilla skrivbord. Med näsan rinnandes. Vid min dator som jag inte får lov att spara nåt på. För att nån högst upp har sagt det. Likriktat ska det vara. Jag vill inte irritera mig. För det är ju det här jag sökt. Ramar. Givna tider. För att tygla min presterares bångstyrighet. För det kliar som fan i hennes fingrar. För hon vet att hon är duktig. Hon har kompetensen. Men så har hon ju inga gränser heller. Min inre röst piper i förvirringens rum. Anpassar mig. Intalar mig. Att working nine to five är precis som det ska vara.

Annonser