Optimist. Realist. Aldrig pessimist…eller? Jag tror på det magiska mötet mellan det ljusa och det mörka. Där essensen av livet är. I mötet.

Jag snurrar runt min egen axel. Jag tar hissen neråt och uppåt. Jag skrattar och gråter. Känner mig som en enda härlig salig röra.

Men det mörka plågar mig. Drar mig ner i gyttjan. Jag klafsar omkring i min egen kompost och sträcker händerna mot ljuset. Mot det vackra. Mot fader himmel. Tårarna kommer lätt. Det som plågar mig är en berättelse inom mig. Något som hänt. Som vill ta plats och helas. Det känns lättare när jag låter allting komma.

För jag har blivit utnyttjad. I det heligaste heliga. Av ljusa händer som blev mörka i mötet. Utnyttjad som ett barn. Jag vuxna medvetna kvinna. Hur kunde det ske? Skam och skuld söker fotfäste. Medvetenheten och tryggheten skyddar mig. Men det är svårt att gå vidare. Jag peppar mig själv med att livet går vidare och att allt har sin mening. Men något djupt inne i mitt inre tvekar och viskar gör det verkligen det…

Annonser