You are currently browsing the category archive for the ‘Barnaglädje’ category.

Söndagmorgon. Mannen är åter puts väck. Närvarande på Skype om man har tur. Globetrotter. En glad sådan. Barnen sover länge. Så även jag. Om halv nio räknas som länge. Det gör det.

Pyjamas. Nina Simone och en kardemummalatte. Det är små saker som gör livet värt att leva. Jag lever. Jag njuter.
Aktiverar fem barn och mig själv och vi beger oss till stranden. Egentligen är det inte typiskt strandväder. Inte så där som på film. Vi packar ryggsäcken med sonens tigerkaka och flädersaft. Tre tjejer, två killar och en mamma. Bestämda steg.

Leker Wildkids. Annat var det när jag var liten tänker jag. Då sprang man ute och lekte utan en lekledare. Alla ungar i grannskapet. Härjade och skrattade. Lekte. Lekte. Lekte. twentyfourseven. Nu är det mutor som gäller. Eller inbillar jag mig bara? Wildkids med barnen tjugohundratolv är lika med lekar och tävlingar utomhus. Så som vi gjorde när jag var liten. Och barnen härjar. Och skrattar. Och leker leker leker. Glada minner. Sand överallt. Fika och närvaro. Härliga ungar och en glad mamma ute i det fria. Vilken underbar söndag!

Söndagmorgon. Återigen en rastlös natt bakom mig. Dottern vill inte sova i egen säng. Alls. Så fort hon somnar, tassar hon in till oss. Tuttan. Lilla stora tjejen. Jag är lättväckt. Har alltid varit. Grinig morgonstund. Jag väser. Mannen väser. Och dottern hamnar i kläm. Stackarn vet inte att hon sparkat på mig hela natten och nästan puttat ut sin fat ur sängen.

Jag vill gärna att någon ska tycka synd om mig. Stackars mig som inte får sova. Som tur lyssnar jag till min inre röst som vill mysa med dottern. Lyssna till henne. Bekräfta henne.

Lyfter försiktigt på täcket och kryper in till henne. Frågar om hon har lust att ta en morgonpromenad till stranden. Äta frukost vid badhytten. Kanske plocka några snäckor. Leta efter bärnsten? Vips så är vi påklädda. Inget tjat om mössor och strumpor. Två tjejer med en ryggsäck och en sparkcykel på väg mot äventyr.

Stranden är öde. Ingen annan vill äta frukost en mulen tidig söndagmorgon. Vi lämnar sparken och skuttar fram till badhytten. Varför skuttar jag aldrig ensam tänker jag. Vi plockar fram kuddarna från hytten. Sitter mittemot varandra. Två smörgåsar med hallonmarmelad och två med ost. Varm choklad och grönt te. Mmm vad gott det smakar säger dottern. Hennes mungipor är härligt kladdiga och färggranna. Vi lyssnar till vågornas brus och njuter.

Vi plockar snäckor. Bäst att jag går längst ner, säger dottern och låter gummistövlarna sköljas av vattnet. Bärnsten hittar vi inte, däremot en orange glasbit. Det gör inget, säger min sötnos och konstaterar att en slipad glasbit är minst lika vacker som en bärnsten. Kommer att tänka på ett gammalt ordspråk. Beauty is in the eye of the beholder. Döttra mi. Som jag lär mig av ditt sätt att se på världen.

Det börjar regna och dags att bege sig hemåt. Vi leker detektiver som blir jagade av pirater. Raketbränsle hjälper oss. Magiska träd likaså. Vilken morgon tänker jsg. Det här för vi göra oftare. Dottern och jsg.

Att få kallelse till mammografi måste ge många vuxenpoäng. Jag tar tacksamt emot inbjudan. Vi bryr oss om dig lyder det som inte syns. Vi vill se dig vartannat år.

Tidningen Tara och en massa tanter möter mig i väntrummet. Och Vetenskapens värld. Undrar vem som läser detta tänker jag när jag bläddrar i tidningen. Vuxenpoäng igen. Tara och vetenskap brevid varandra som i en helig allians i att trösta. Förvilla tankarna kanske.

Det töjs och kläms. Tänker tanken, men frågar inte. Undrar hur många bröst som damen drar i och justerar varje dag? Ler för mig själv och tänker på lillebroderns ord i bastun vid treårs ålder. Sanna, varför är dina bröst så långa och lösa. Etsat sig fast. För alltid. Inslaget i ett inre skratt.

Tackar damen för det vänliga bemötandet. Hon lyser upp. Påminner mig själv om att göra detta oftare. Vänliga tankar. Ut med dem. Ut ur munnen utan bekräftelsebehov. Utan att förvänta sig nåt tillbaka. Utan en inre vädjan: tyck om mig. Precis som barn i deras naturliga tillstånd.

Känner ett inre ljus när jag kommer hem. Återigen tacksamhet. Kan aldrig bli tacksam nog. Tänker tillbaka på dotterns ord från helgen:
mamma: kom och pussa mig. Mina läppar svälter utan dina pussar.

Och jag pussar pussar pussar svältande läppar. Jag, en kvinna snart 40 med långa och lösa bröst och pussvänliga läppar.

Familjen i bilen. På väg till Ikea efter ett glass- stopp. Jag återvänder sist till bilen.

Mamma! Du är en riktig sölkorv säger båda barnen.

Jag: Jaså, så lång tid tog det väl inte minsann.

Sonen: Jodå. Superlänge

Jag: Ibland tar det tid. Hon i affären behövde prata klart

Dottern: Du vill alltid prata med alla människor

Jag: Jepp. Det ligger mycket i det.

Dottern: Jag vet vad du kan jobba med: Du kan bli en såndär pratansare. Du vet en sån som tycker om att prata med folk

Mannen: Jag vet inte hur man kan tjäna på det?

Sonen: Ja eller så kan du bli en sån där försäljare. Så du kan prata och sälja….

Många bollar i luften och många talanger tycks jag ha 🙂

Mannen på andra sidan jordklotet på en plats där planeten alltid verkar grönare. Sonen övernatten hos en kompis. För första gången. Och så jag och dottern. Egentid tillsammans. Eftermiddag, kväll, morgon. Lyxigt.

Vi tar en cykeltur i det fina vädret. Vi ska ha solbrillor på. Och läppglans. För då är man tuff säger dottern. Vi cyklar och är tuffa. Dottern och jag.

Vi hjälps åt att ta ut madrasserna från friggeboden. Och drar ner den stora bäddmadrassen från sovrummet. Vi ska sova i vardagsrummet. Framför kaminen. Vi äter chips och tittar på Bolibompa lite tidigare än vanligt. Busigt tycker Engla. Lyxigt säger hon. Och så ligger vi där framför elden. Nära nära. Tittar på wildkids och skrattar åt programledaren. Pruttar av all chips och svettas av värmen. Efter ett tag är chipspåsen tom och sängen är smulig. Men det gör ingenting. För när man har en lyxig tjejkväll så gäller inga vanliga regler. Och när hon somnat kan jag inte låta bli att titta på henne. Länge. Hon plutar med munnen och känner efter med handen. Försäkrar sig om att jag fortfarande är kvar. Jag greppar min Anne Holt bok och ligger där bara och njuter. Av värmen från kaminen. Av närhet. Av min älskade tös.

Mamman i mig gillar kojor. Det kreativa. Städtanten i mig ogillar. Kojor uppstår lite varstans hos oss. Mest uppe i allrummet utanför sovrummen. Nu dyker även regler upp. Man får tydligen inte uppföra sig hur som helst i en koja.

Igår. På väg hem från pluttens gympa. Vi går hela familjen igenom en stor gympasal där medelålders kvinnor ska påbörja sitt gympa pass. Tanter, säger Engla. Tanter? frågar jag. Vad menar du?  Ja, tanter ska gympa. Är jag en tant tycker du, frågar jag. Nehe, du är väl inte liten säger hon bestämt. Ehh, är tanter små, frågar jag. Ja, tanter är små människor säger Engla, som farmor. Men du är väl inte liten, mamma? Nej, jag är inte liten. Jag är lång.

Liten, gammal, kort, ung. Min sex-åring tycks ha en helt annan referensvärld när det gäller ålder än vi vuxna. Och jag tycker att det är helt underbart.

Idag är jag nöjd. Nöjd med vad jag har. Nöjd med vad jag inte har. Fantastisk känsla. Ny känsla. Hittat ett lugn på ett annat sätt. Ett lugn som inte är självklar eller fladdrar förbi. Utan ett lugn som låter sig greppas. Känslan har infunnit sig många gånger idag. När jag rensat ogräs med sonen. När vi klämt ihop oss hela familjen i bubblan på väg till badhuset. När vi tagit en kvällspromenad till Konsum. En blick här. En ton där. Gapskratt och djungelvrål. Det lilla. Det stora. Spelar ingen roll vad. Men jag får nästan nypa mig själv i armen för jag har lärt mig att jag inte behöver så mycket för att vara nöjd. Vilken kliché, men just så precis så känns det idag. Ingen rädsla för det som varit eller det som komma skall. Bara tillit och förnöjdsamhet. Tid. Samvaro med min familj. Allt jag behöver just nu för att vara nöjd.  Och det känns så underbart.

Två nätter i rad. Sett mardrömmar. Hemska mardrömmar. Gift ormar som försöker bita mig. I mängder. Gömmer mig men kommer inte undan. Anfådd när jag vaknar. Svettig och spänd. Svårt att släppa det som varit. Svårt att inte oroa mig för det som kommer. Så inte konstig att jag känner mig jagad. Jagad av en stark del hos mig själv.

Men inte i natt. Vaknar utvilad i av att mannen lyfter på täcket och kryper ner hos mig. Nyduschad. Doftar gott. Jag  njuter av hans närhet. Frågar hur ofta vi ligger bara så här. Nära varandra. Utan krav. Utan prestation. Bara nära. Alltför sällan, säger han. Vi ligger så ett tag till. Lyfter sedan på huvudet. Dottern ligger med öppen mun. Vaknar till och sprätter med kroppen. God morgon Englis. Jag älskar dig, säger jag. Håll truten unge säger hon utan att öppna sina ögon. Håll truten. Ja. jag håller truten och småler. Det är precis som det ska vara.

Jag och Engla på stan tillsammans. Mor och dotter. Ivrig dotter. Spring i benen. Munnen som leverar de mest fantastiska historier. Dinglande ben i bussen. Sten sax påse. Konkurrensfritt. Ser du mig mamma? Ordlös fråga och frågande blick. Ja jag ser dig min skatt tänker jag. Hand i hand möter vi varandra.

Det är alltför sällan som vi gör saker med ett  barn i taget. Varje gång tänker jag hur viktigt det är att ta en tur från det sedvanliga.  Behöver inte vara så konstiga påhitt. Behöver inte kosta så mycket. Bara hitta på nåt och finnas där för varandra.

Två timmar orkar Engla. Sen säger hon; Mamma när jag går länge på stan blir jag grinig. Kom så tar vi bussen hem igen till pappa. Klockren analys. Fullträff som vanligt. Kloka älskade Englis.