You are currently browsing the category archive for the ‘Eftertanke’ category.

Nya utmaningar. Kanske. Peut etre eller nåt. Jag blir granskad i sömmarna. Må det bära eller brista. Jag har lärt mig att vara sann mot mig själv. Vägen är inte alltid spikrak, men jag har definitivt kommit fram till det jag inte vill. Jag vill inte vara andras dörrmatta. Föremål för andras projektioner. Soptunna för andras rädslor.

Det går inte alltid som man har tänkt sig. Men jag lär mig. Hela tiden. Just nu hoppas jag på en förändring. Rapidprocess, så väntan blir inte lång. Går det inte min väg så öppnas andra dörrar.

Jag är stolt över mina tankar. Känslor. Min inre visshet att jag duger. Jag släpper egot och lyssnar på min inre visdom.

Annonser

Att få kallelse till mammografi måste ge många vuxenpoäng. Jag tar tacksamt emot inbjudan. Vi bryr oss om dig lyder det som inte syns. Vi vill se dig vartannat år.

Tidningen Tara och en massa tanter möter mig i väntrummet. Och Vetenskapens värld. Undrar vem som läser detta tänker jag när jag bläddrar i tidningen. Vuxenpoäng igen. Tara och vetenskap brevid varandra som i en helig allians i att trösta. Förvilla tankarna kanske.

Det töjs och kläms. Tänker tanken, men frågar inte. Undrar hur många bröst som damen drar i och justerar varje dag? Ler för mig själv och tänker på lillebroderns ord i bastun vid treårs ålder. Sanna, varför är dina bröst så långa och lösa. Etsat sig fast. För alltid. Inslaget i ett inre skratt.

Tackar damen för det vänliga bemötandet. Hon lyser upp. Påminner mig själv om att göra detta oftare. Vänliga tankar. Ut med dem. Ut ur munnen utan bekräftelsebehov. Utan att förvänta sig nåt tillbaka. Utan en inre vädjan: tyck om mig. Precis som barn i deras naturliga tillstånd.

Känner ett inre ljus när jag kommer hem. Återigen tacksamhet. Kan aldrig bli tacksam nog. Tänker tillbaka på dotterns ord från helgen:
mamma: kom och pussa mig. Mina läppar svälter utan dina pussar.

Och jag pussar pussar pussar svältande läppar. Jag, en kvinna snart 40 med långa och lösa bröst och pussvänliga läppar.

Long time no see. Long time ingen lust att skriva. Varför. Det undrar jag själv. Jag som älskar att skriva. Tömma hjärnan.

Kanske för att det blev ett måste. Ett krav på inre rapportering. Krav från en del i mig som jag kanske velat skicka på semester. Länge.

Nytt år. Nya tag. Kanske skrivlustan kommer tillbaka. Vem vet. Eller så blir det så här. Liksom ett trevande hej. Försiktigt stänk på hornhinnan. Ett hej som kanske aldrig återkommer. Vem vet. Små trevande steg mot det nya.

Det är länge sen jag skrev. En blixt slog ner bredbandet och kanske var det ett tecken. Att det var dags att ha paus från skrivandet.

Sommaren är här. Med kontraster av värme och aggressivitet. Känns verkligen som moder jord ger oss varningstecken som prov på sin styrka. Påminnelser som inte längre är subtila utan märkbart påtagliga.

 Jag vaknar varje morgon innan klockan sex. Utvilad och lycklig av ljuset. Nästan så jag blir rädd för mörkret. Hösten. Försöker njuta och inte springa iväg i tankarna till det som komma skall. År efter år.

Snart är det dags för barnen att ha sommarlov. I 10 veckor ska vi gosa, förmodligen gräla men framförallt vara nära nära varandra.

Som min härliga busa sa igår när jag satt framför min telefon och försökte formulera ett e-mail och ville ha lugn och ro:  mamma, viktigast är kärleken. Och så är det. Precis så. Min kloka härliga unge.

Jag behöver inte längre kämpa för att stilla mig. Hittar en balans i närvaron mellan aktivitet och kontemplation. Unnar mig kurser och sådant som jag tidigare skjutit upp. Till något som ska ta plats. Sen. Men Sen kom aldrig närmare. Utan skjöts undan varsamt. Undan för allt jag trodde jag måste ta hand om innan.

Idag har jag läst ut en bok jag lånat på bibblan. Bara det är nytt. Att ta sig tiden att gå till biblioteket. Dofta på dammet och förföras av alla titlar. Jag har legat i min säng och läst. Mitt på dagen. Tagit en tupplur. Tillåtit tröttheten ta vid efter ett härligt långt pass i Organisk yoga igår. Gett mig själv det jag behöver. Lyxtillvaro? frågar jag mig själv. Nödvändighet svarar mitt inre. För att foga samman skärvorna. Inte med snabblim utan med nåt annat. Nåt som får ta tid när jag formar mig själv. Min inre mosaik.

Jag har musbrunt hår. Med skiftningar i grått. Har tonat ett tag. Några nyanser mörkare och trivits med det. Naturligt. Kännt mig hemma. Så hos ny frissa. En som stämmer bättre överens med plånbokens innehåll. Stigit ur min comfort zone. Bytt ut magisk hårbotten massage och en kriminell prislapp mot nåt rimligare. Fast track. Fast på rekommendation.

Så sitter jag där i stolen. Frissan med fotomodell leende övertygar mig om att det bruna lätt blir rött i solen. En femminuters monolog om hur jag skulle passa att bli kysst av solen. Och oj vad jag vill bli kysst av solen. För det låter ju så vackert. Hon ska göra några slingor. Ljusa fast inte billiga. Så där fint guldiga. Åh jag känner att jag är fast vid solen. Drömmer mig bort.

Hon fixar och donar och klockan tickar. Massagen är hård och jag känner mig allt annat än sedd. Hon ställer frågor,  men lyssnar inte på mina svar. Mumlar och säger ja på fel ställen. Att bli sedd som kund hänger ihop med prislappen tänker jag. TLC 500 kronor extra tack.

Och så är hon äntligen klar. Och jag är gråtfärdig. Kysst av solen. My ass. Jag är påhoppad av blont-på-tub. Men jag har bråttom. Orkar liksom inte ta striden. Orkar inte bemöta min egen besvikelse. Rusar ut och springer förbi alla skyltfönstren. Jag känner inte igen mig alls i min spegelbild. Försöker övertala mig att jag är fåfäng. Vad är hår egentligen? Inte länge sen hade jag en knöl i bröstet. Skärp dig säger jag till den som vill ha uppmärksamhet. Den som känner sig påhoppad.

Följande dag  samlar jag mig och ringer. Till fotomodellen. Säger som det är. Trivs inte. Hon låter irriterad. Hon försöker övertala mig om det där röda och blonda och kyssar och solar och allt vad det är. Hon ber mig vänta. Vänja mig.

Jag har lust att vara rosenrasande på henne. Tills jag förstår att jag inte alls varit tydlig. Inte mot mig själv och inte mot henne. Att jag får jobba mer med min tydlighet och min vilja för den delen. Håret är vad det är och det växer så småningom. Jag riktar ansiktet mot solstrålarna och låter mitt inre smekas av värmen som vuxit ur insikten. Nu vet jag hur det är att bli kysst av solen tänker jag. Live and learn.

“Our Deepest Fear is not that we are inadequate,
Our deepest fear is that we are powerful beyond measure,
It is our light, not our darkness, that most frightens us.”

“And as we let our own light shine,
We consciously give other people permission to do the same,
As we liberated from our fear,
Our presence automatically liberates others.”

Marianne Williamson, Return to Love

Jag märker att när jag inte är grundad i mig själv blir jag lätt arg, otydlig eller rent odräglig gentemot min omgivning. Det som gör ont inne i mig själv förflyttas över till nästa person. Projektion. Big time.

Men efter snart 1,5 års hardcore personlig utveckling är jag mer medveten. Oftast iallafall. Över det som gör ont. Det sårbara.

Och då tänker jag till. Känner till. Och agerar. Eller så är inre radion på mute. Men jag vet ändå vad jag borde säga och göra. För allt hänger ihop. Skört. Livstråden mellan det sårbara och mina innersta behov. Ropen. Små subtila eller rytande högljudda. Men konsekvensen blir inte längre densamma. För jag är snäll mot mig själv. Skruvar upp oftare inre volymen och lyssnar på budskapen. På behoven. Jag är snällare. Mot mig själv. Mot min omgivning. För jag tar bättre hand om mig nu. Och det känns stort.

koppat från lottaagaton@blogspot.com

Jag vinkar av barnen på skolan tillsammans med mannen. Hejdå. Ha en jätte rolig dag skatter! Jag får ett otåligt hejdå och en hastig kram tillbaka. Sitter med mannen i bubblan. På väg in till stan. Jag och han och P1. Själv lyssnar jag på musik när jag kör. Inte P1. Inte iallafall på morgonen. För tidigt att ta in yttre världen. För tidigt att ta in de högtravade rösterna. Känner mig dum som inte orkar lyssna på allt artikulerande. Men så får det vara. Jag är tacksam iallafall för att få en stund tillsammans med mannen.

Lämnas av vid Södervärn. Kan koden redan. Sitter i trapphuset i väntan på att keramiken ska börja. Med Assagioli som min ständiga följeslagare. Och mina ostmackor. Kallt om rumpan. Sätter mig på handskarna. Spralliga Johan öppnar dörren. Värmen slår emot och dofterna av lera och damm. Känns som en fristad det här med keramiken. Perfect imperfection tänker jag. Just så är det. Presteraren lämnar jag hemma och släpper fram henne som är spontan och tillåtande. Ler.

Ett stort och ett litet fat senare är jag nöjd. Jag har pillat och kavlat. Pratat med de andra. Om jobb. Om livet. Jag tänker hur lika vi är. Samma önskan om att vara lyckliga. Efter två timmar är jag färdig. Känner att jag inte behöver stanna längre än så här trots att det är tid kvar. Promerar mot stan. Bestämda steg. Axeln tillåter rörelse. Tacksam. Kall vind även om solen skiner. Knyter halsduken lite hårdare om halsen. Lunchtid. Ser en mörk massa röra sig mot mig. Corporate suit tänker jag och ler inåt. Ett gäng män. Ser lika ut i sina svarta vinterjackor. Gemensamt språk. Gemensamma rörelser. Gungar upp och ner i sina steg. Upp och ner. Homogena. De har en gemensam kod. Och jag betraktar och är glad att jag inte har nån Corporate kod att följa. Inte just nu iallafall.

Barista. Fiket vid Anna Lindhs plats. Människor huttrar på uteserveringen. För kallt tänker jag och knyter halsduken ännu lite hårdare om halsen. Vill ha värme utombords och inuti. Går in. Träffar tjejerna. Lilla gruppen samlas. Om viljan. Pratar om empati, sympati, synteser och högre syften. Varvar med egna berättelser och jag är så glad att kunna prata mitt emotionella språk. Att det finns utrymme för det och förståelse. Wow. Tänk om det alltid kunde vara så här.

Hoppar på bussen och traskar hemåt igen. På väg att möta skatterna. Jag tar en titt i min lilla tygpåse. Småler igen. Innehållet är minst sagt varierat. Vattenflaska. Förkläde. Assagioli. Hudkrämen jag precis investerade i. Inte den svindyra utan syrran till den svindyra. Mindre anti-age sa tjejen. Irritationen sitter färskt i minnet. Hur mycket anti-age tyckte hon att jag behöver? Fällde en dum kommentar om att jag tar anti-age light och betalar några hundralappar mindre… och så Läppglans i väskan. Plånbok och sist men inte minst. Maskmedicin. Anti-age light  och maskmedicin. Fåfänga och vardagsrealism i samma påse. Sida vid sida.

Dags att möta barnen. Middagsfrid och mamma-roll. Spagetti och köttfärssås. Ronja Rövardotter. Ännu en dag nalkas mot sitt slut. Jag landar.