You are currently browsing the category archive for the ‘Inre resan’ category.

Optimist. Realist. Aldrig pessimist…eller? Jag tror på det magiska mötet mellan det ljusa och det mörka. Där essensen av livet är. I mötet.

Jag snurrar runt min egen axel. Jag tar hissen neråt och uppåt. Jag skrattar och gråter. Känner mig som en enda härlig salig röra.

Men det mörka plågar mig. Drar mig ner i gyttjan. Jag klafsar omkring i min egen kompost och sträcker händerna mot ljuset. Mot det vackra. Mot fader himmel. Tårarna kommer lätt. Det som plågar mig är en berättelse inom mig. Något som hänt. Som vill ta plats och helas. Det känns lättare när jag låter allting komma.

För jag har blivit utnyttjad. I det heligaste heliga. Av ljusa händer som blev mörka i mötet. Utnyttjad som ett barn. Jag vuxna medvetna kvinna. Hur kunde det ske? Skam och skuld söker fotfäste. Medvetenheten och tryggheten skyddar mig. Men det är svårt att gå vidare. Jag peppar mig själv med att livet går vidare och att allt har sin mening. Men något djupt inne i mitt inre tvekar och viskar gör det verkligen det…

Vi ska till värmen. Om två månader. Långt bort till palmer och brännmaneter. Till en plats i solen där stillheten får ta mer plats. I 178 dagar.
Tar en paus. Välbehövlig. Efterlängtad. Göra-jaget ska möta vara-jaget. Drömmer om att rulla ut min yoga-matta och om att våga lyssna. Inåt. Utåt. Överallt. Bli hudlös. Låta vingarna falla. Maskerna trilla. Skruva upp volymen och följa berättelsen tills den sakta sinar. Stillar. Sjunker in i inre visshet.

Vaggar kroppen framför magiska toner av Ben Howard. Keep your head up, keep your heart strong. Starka ord. Ord som berör. Träffar dit där det är mjukt och skört.

Förändringens vindar blåser ömsom kallt ömsom varmt. När jag försöker greppa stunden, förklara den för mitt inre, försvinner den igen. Som en fjäder i vinden. Bortom räckhåll men liksom ändå där.

Jag ägnar mig mycket tid åt yoga just nu. Hittar ett inre lugn mitt i virrvarret. Hittar en slags cosmic alignment. Balans mellan jordens mitt och skapelsekraften. Omger mig själv av en magisk blandning av ljus. En inre visshet som håller på att veckla ut sig. Ojämnt, men vackert och skört.

Nya utmaningar. Kanske. Peut etre eller nåt. Jag blir granskad i sömmarna. Må det bära eller brista. Jag har lärt mig att vara sann mot mig själv. Vägen är inte alltid spikrak, men jag har definitivt kommit fram till det jag inte vill. Jag vill inte vara andras dörrmatta. Föremål för andras projektioner. Soptunna för andras rädslor.

Det går inte alltid som man har tänkt sig. Men jag lär mig. Hela tiden. Just nu hoppas jag på en förändring. Rapidprocess, så väntan blir inte lång. Går det inte min väg så öppnas andra dörrar.

Jag är stolt över mina tankar. Känslor. Min inre visshet att jag duger. Jag släpper egot och lyssnar på min inre visdom.

Rastlöshet. Benen vill röra sig. Sinnet likaså. Rain or shine vill jag ut. Röra på mig en god stund. Ut till den magiska stranden där de fyra elementen faller på plats. Eld, vatten, jord och luft. Frihet. Närvaro. Rörelse. Listan är lång.

När luften är i rörelse njuter jag. Vädret oinbjudande. Landskapet blir så där kargt och oförutsägbart. Som om naturen säger att den vill vara ifred. Göra sitt. Bara vara. Inget kackel. Inga väluppfostrade fraser främlingar emellan.

Jag är ofta ensam på stranden när andra väljer att stanna inomhus. Känner att jag är ett med naturen. Bara vi. Utan måsten. Utan krav. Jag letar bärnsten och hälsar på kråkorna. Jag njuter. Mindfullness. Beautiful solitude.

Ilskan bubblar i mig. Så uttrycker sonen ofta sin känsla när han är arg. Känner väl igen mig i det han säger. Det finns ett finskt ordspråk, som fritt översatt betyder att stilla sitt vilda lynne. Så brukade min pappa säga till mig när jag blev arg som liten. Att jag skulle stilla min ilska.

Hans ord var föga till hjälp. Min tolkning var att jag gjorde något fel. Min ilska blev fel. Något jag borde tränga undan. Och jag trängde. Och det bubblade. Och jag trängde lite till tills jag kände mig sprickfärdig. Jag sopade allt under min inre matta. Och kände skuldkänslor. Så in i helsike. Det var något fel på mig.

Under de senaste åren jag jobbat med mig själv har jag varit arg arg arg. Jag skalar min inre lök och ilskan kikar fram. Titt som tätt. Ibland låter jag det komma. Som en stor vattenläcka. Fontän. Jag sprutar ut mina känslor och frustrationer. Ibland kontrollerat. Ibland kan jag inte hejda mig. Vattenledningarna är sprängfyllda av något som bott inom mig. Länge.

När jag började ställa mig själv frågan ”Vad behöver jag” märkte jag att ilskan förändrades. Från att känna mig liten och sårbar kunde jag börja hantera min ilska. Alldeles själv. Och det var okej att vara arg. Jag började få konturer och min ilska var inte längre skrämmande. Jag började få konturer. Sakta men säkert.

Idag var jag riktigt arg. Skitsur. Orden flöt på som en ouppfostrad flod. Fast ändå kontrollerat. Jag har börjat ta ansvar över min energi. Tillåter känslan komma. Ger uttryck för den. Men vill även känna ansvar över den. Sa till sonen att vi människor får vara arga. Vi ska inte trycka undan känslorna. Ilskan. Men att vi, när vi är stora nog för att känna efter, ska lära oss att att ta ansvar för vår ilska. Det är så lätt att projicera. Beskylla andra när vi inte egentligen vågar närma oss vår inre källa till ilskan. Att ta ansvar över sin ilska är att ta ansvar över sina egna behov. Det tror jag på. Vet inte hur mycket sonen förstod. Det jag vet är att han har en betydligt mer sansad mamma. Som vill ta ansvar för sina behov.

Upp och ner. Ner och upp. Snurrig som planeterna i galaxen. Precis när jag känner att jag får fotfäste så hissas jag upp igen. Upp i det blå där jag känner mig hemma, ner till det som har varit. Länge.
Som mentalt fritt fall. Borde ha en skylt runt halsen. Som förklarar. Som bekräftar. Inåt. Utåt. Transformation pågår. Så innerligt privat, samtidigt så påtagligt synligt. Thank you for the music. Sorry for the confusion. Eller nåt.

Skrivtorka? Snarare lust att krypa in i det inre skalet. Så långt mellan varven. Men nu känns det som det ska. Att låta fingrarna styra det som sinnet vill säga.

Förändringar. Stora förändringar. Från all tid i världen till strikta ramar. Stämpelklocka och givna tider. På det nya jobbet. I det stora gråa huset. Där jag sitter som en myra mitt i en myrstack. Anpassar mig fortfarande. Kroppen säger ifrån. Välkommen till vårt dagis,  säger kollegan med pipskägget. Han som jag inte minns namnet på. Han som sitter längst ute i hörnet.  Alla blir sjuka här till en början, fortsätter han. Och jag sitter där. Vid mitt lilla skrivbord. Med näsan rinnandes. Vid min dator som jag inte får lov att spara nåt på. För att nån högst upp har sagt det. Likriktat ska det vara. Jag vill inte irritera mig. För det är ju det här jag sökt. Ramar. Givna tider. För att tygla min presterares bångstyrighet. För det kliar som fan i hennes fingrar. För hon vet att hon är duktig. Hon har kompetensen. Men så har hon ju inga gränser heller. Min inre röst piper i förvirringens rum. Anpassar mig. Intalar mig. Att working nine to five är precis som det ska vara.

Jag märker att när jag inte är grundad i mig själv blir jag lätt arg, otydlig eller rent odräglig gentemot min omgivning. Det som gör ont inne i mig själv förflyttas över till nästa person. Projektion. Big time.

Men efter snart 1,5 års hardcore personlig utveckling är jag mer medveten. Oftast iallafall. Över det som gör ont. Det sårbara.

Och då tänker jag till. Känner till. Och agerar. Eller så är inre radion på mute. Men jag vet ändå vad jag borde säga och göra. För allt hänger ihop. Skört. Livstråden mellan det sårbara och mina innersta behov. Ropen. Små subtila eller rytande högljudda. Men konsekvensen blir inte längre densamma. För jag är snäll mot mig själv. Skruvar upp oftare inre volymen och lyssnar på budskapen. På behoven. Jag är snällare. Mot mig själv. Mot min omgivning. För jag tar bättre hand om mig nu. Och det känns stort.

Jag sitter här en fredagkväll i april framför tv’n och bredvid spisen. I vår 80-tals villa. I min gråa soffa. I vår gråa soffa. Med datorn i knäet. I halvtaskig ställning som varken gör ryggen eller axeln gott. Men. Jag är medveten och struntar likaväl  i det. Och det är det som är så skönt när man är vuxen. Att man kan göra precis som man vill. Medvetenhet utan trots. Vilja utan trots, tänker jag.

Mannen sitter på flyget. På väg hem. Efter en veckas soul-searching. För det är det han gör. Tar semester från oss andra i familjen. En gång per år. På andra sidan jordklotet.

Tidigare har jag alltid tyckt synd om mig själv när han åkt. Ska jag ratta allt själv?  Tänk om han hittar nån som är bättre än jag? Känt mig liten. Osäker. Rädd. Och jag har projicerat som en tok. Gett honom dåligt samvete. Påtalat hans tillkortakommanden, men ändå känt mig så liten inombords när ingen ser.

Men nu. Äntligen. När jag lärt mig så mycket mer om mig själv, kan  jag känna glädje över att han åker. Inte för min egen skull. Men för hans. Han behöver semestra en vecka per år. Helt själv. Men alla tankar, känslor, kroppsliga förnimmelser. Och jag tycker att det är ok. Mer än ok.  Jag unnar honom det. För första gången. På riktigt. Jag känner det verkligen fullt ut. Genom min kärlek till mig själv. Genom min kärlek till honom.

Och jag sitter här framför Talang och längtar. Längtar efter honom. Som en vuxen kvinna som vill möta sin man. Inte som ett barn som längtar efter bekräftelse. Och jag är stolt. Stolt över min transformation.

P.s. Och ja. Psykosyntes borde banne mig vara obligatoriskt. För alla. Tutti. Everybody.