You are currently browsing the category archive for the ‘Uncategorized’ category.

Morgonpromenad med mannen. Tvåsamtid. Stranden frostig. Vattnet råkallt men stilla. Stel i kroppen efter ett intensivt yogapass. Skönt att röra på sig efter nattens sömn.

Telefonen ringer. Sonen. Lillsyrran har ramlat i trappan. Mannen säger att vi skyndar oss och ber sonen plåstra om pluttan. Hemma igen. Dottern i vardagsrummet med stort bandage på knäet. Rött som elden. Jag blir riktigt rädd. Undrar hur lång tid det kommer att ta på akuten. Går närmare dottern och försöker ta av bandaget. Nånting stämmer inte. Knäet är rött, men inte av blod.

April april!!! Två uppspelta barn med leenden ända upp till öronen. Tjoar och skrattar. Åh vad vi skrattar allihopa. Så magen knyter sig av glädje. Karamellfärg. Det var länge sen jag gick på ett aprilskämt. Stora barn. April april din dumma sill minsann.

Fick en härlig inbjudan av Riitta. Tjejbad med tilltugg. Mitt i hjärtat av Helsingfors. Bara vi tre; Riitta, Tina och jag.

Vi åkte till Georgsgatans simhall.  Simhallen är den äldsta simhallen i Finland och invigdes den 4 juni 1928 och under decennier var den Finlands enda simhall i allmänt bruk.

 Byggnaden är spektakulär. Den representerar 1920-talets klassicism och har bevarat sitt ursprungliga utseende, påminner faktiskt lite om Sturebadet i Stockholm, fast med tusen gånger mer charm.

Förutom sin arkitektur är Georgsgatans simhall också känd för att fram till 2001 var det obligatoriskt att simma naken i simhallen. Numera är det tillåtet att använda baddräkt. Badtiderna i simhallen är, till förmån för de mer blygsamma, uppdelade i separata turer för damer och för herrar.

Vi njöt av att gå omkring nakna. Vickande härliga rumpor överallt. Bröst i alla storlekar. Bara kvinnor. Så långt från Hollywood och botox man kan komma.

Vi bastade träbastu, ångbastu, simmade och åt underbar god mat. Eller vad sägs om broccoli-ostpaj med grönsallad och nässelglass. 

Feelgood!

http://www.guardian.co.uk/travel/2007/sep/29/saturday.fivebest

Får ett samtal på torsdagseftermiddag. Pappa är sämre. Ett annat samtal avlöser det andra. Rösten i telefonen ber mig att sitta ner. Jag känner kylan vandra från cell till cell. Jag hör korta ord. Varav det sista är Livshotande. Det ekar. Kroppen blir okontrollerbar. Lös som en deg. Rösten i huvudet ber mig kämpa och hålla mig samlad. Hålla mig kvar på stolen. Rösten i telefonen fortsätter sin monolog. När samtalet är avslutat känner jag att spyorna letar sig från magmunnen upp till munnen. Jag sväljer min kräkning och låter hjärnan ta över. Det enda mantra som hjärnan låter sig ledas av är jag-måste-till-finland. jag-måste-till-finland. Varje sekund känns som en evighet.

Jag tar mig upp till ovanvåningen. Ropar högt de hemska orden som rösten i telefonen upprepat. Barnen skriker. Jag skriker. Jörgen skriker. Som tur har jag en väldigt handlingskraftig man som direkt letar reda på sin dator och börjar fixa min resa. Jag gnyr. Jag ylar. Jag kan inte kontrollera mig. Lyckas iallafall börja packa. Kastar frenetiskt plagg efter plagg i väskan. Hur länge ska jag vara borta? En dag? En vecka? För evigt? Engla gråter och säger att jag inte får lämna henne. Jag skakar.

Jag får skjuts till Kastrup. Får ett samtal under tiden av Riitta som säger att det värsta är över. Flygresan har aldrig känts så lång. Landar sent. Hemma hos syrran. Jag ser ut som ett spöke tycker hon. Jag känner mig som ett spöke. En kropp utan krafter med ett sinne utan makt.

Dagarna som följer är svåra. Hemska. Besöker sjukhuset. Gemensamt möte med kirurgen som går igenom det som hänt. Träffar sedan pappa. Vet att han vet. Hur nära det var. Han kramar min hand och ser mig i ögonen. Jag tittar in i hans ögon. Resten av ansiktet känner jag inte igen. Undrar vad han tänker. Jag sväljer mina spyor än en gång.

Dagarna som följer ger oss små korta stunder tillsammans. Små korta stunder av evig tacksamhet. Närhet. Fotmassage. Till och med små skämt som hör vår relation till. Vågar inte ta upp det stora hemska. Vill bara vara nära nära. Nära min älskade pappa.

Det finns alltid ljusglimtar mitt i det mörka. Jag och pappa har mötts. På riktig. För första gången. Jag vill ha mer men vet att saker måste få ta sin tid. Alla dessa känslor som dyker upp. Har varit så ledsen, arg men också så innerligt varm om hjärtat.

Jag kröp upp i Elliots säng hemma hos syrran. Jag var jätte ledsen och han bjöd mig upp i sin säng. Vi låg där nära nära och han sa: Mamma, blunda. Blunda och tänk på att du håller Vaaris hand. Tänk på att det är sommar och att ni går tillsammans i gräset.

Min lilla älskling. Att han vet hur man mediterar. Jag blev så innerligt berörd. Min skatt.

Plötsligt hördes det en liten röst från nedre sängen: Mamma, är du uppe? Ja säger jag till Engla. Mamma, du är den dummaste mamman i hela världen. Jag brast ut i gapskratt. Livet är så oförutsägbart men ändå inte. Tvära kast. Alla dessa möten. Djupt och grunt.

Har fått besked. Processen är i gång för pappa. Lättnad. Att det går framåt. Är självfallet rädd och pendlar mellan hopp och förtvivlan. Men det går framåt. Sakta.

Känner sådan tacksamhet att vara nära min syster just nu. Att ha henne nära. Mötas och dela det stora svarta. Att vara nära pappa. Kunna träffas när man vill. Kunna röra vid honom. Kunna förmedla kärlek.

Barnen och väskorna inbaxade i bil-tåg-flyg-bil. Ljusglimtar av närhet. Hemma hos syrran. Hemtrevligt. Nära.

Tog en sväng till pappa. Vägrade ge efter för flyktinstinkten. Ville vara där. Närvarande i smärtan. Alla ord bortom det stora C kändes som meningslöst pladder. Pappa satt där stark. Blek. Stundom tårögd. Kanske glad över vår närvaro. Kanske. Allt skulle vara som vanligt. Mera té någon? Visst är tårtan god. Mmm. Ord som beskriver känslor finns sällan i vår familj. Analys. Fakta. Det är huvudfotingarnas språk.

Jag är obeskrivligt rädd. Men det får inte uttalas. Jag vet inte om jag vill säga det högt med pappa i rummet. Rämnar allt då? Men rädslan finns där hos oss alla. De signaler har mina öron fått fram precis som jättelika paraboler. De signalerna vaggar oss fram. Som förenar oss. Det som betyder nåt. Just nu.

Idag läkarbesök. Pappa går ensam. Vill möta detta själv. Får se om han ringer efteråt. Eller om det är för dyrt att ringa ett svenskt mobilnummer. Hoppas han ringer. Hoppas.

Min pappa är sjuk. Vet inte hur sjuk. Men sjuk är han. Har sjukdomen med stort C.

Han som alltid stått där. Stark. Orubblig. Vill inte måla fan på väggen men jag är rädd. Riktigt rädd. Och maktlös.

Tar barnen och flyger över till hemlandet. Stannar en vecka. Vill vara nära. Riktigt nära. Vet inte om han vill. Vara nära. Men jag finns där hos honom om han behöver mig.

Må detta sluta gott. Annars vet jag inte vad jag gör. Och så tänker jag så här till sist. Hur fan ska jag kategorisera det här inlägget. Det här som kom så plötsligt. Oväntat. Det som inte går att kategorisera. Inte iallfall inom mig.