Att få kallelse till mammografi måste ge många vuxenpoäng. Jag tar tacksamt emot inbjudan. Vi bryr oss om dig lyder det som inte syns. Vi vill se dig vartannat år.

Tidningen Tara och en massa tanter möter mig i väntrummet. Och Vetenskapens värld. Undrar vem som läser detta tänker jag när jag bläddrar i tidningen. Vuxenpoäng igen. Tara och vetenskap brevid varandra som i en helig allians i att trösta. Förvilla tankarna kanske.

Det töjs och kläms. Tänker tanken, men frågar inte. Undrar hur många bröst som damen drar i och justerar varje dag? Ler för mig själv och tänker på lillebroderns ord i bastun vid treårs ålder. Sanna, varför är dina bröst så långa och lösa. Etsat sig fast. För alltid. Inslaget i ett inre skratt.

Tackar damen för det vänliga bemötandet. Hon lyser upp. Påminner mig själv om att göra detta oftare. Vänliga tankar. Ut med dem. Ut ur munnen utan bekräftelsebehov. Utan att förvänta sig nåt tillbaka. Utan en inre vädjan: tyck om mig. Precis som barn i deras naturliga tillstånd.

Känner ett inre ljus när jag kommer hem. Återigen tacksamhet. Kan aldrig bli tacksam nog. Tänker tillbaka på dotterns ord från helgen:
mamma: kom och pussa mig. Mina läppar svälter utan dina pussar.

Och jag pussar pussar pussar svältande läppar. Jag, en kvinna snart 40 med långa och lösa bröst och pussvänliga läppar.

Annonser

Upp och ner. Ner och upp. Snurrig som planeterna i galaxen. Precis när jag känner att jag får fotfäste så hissas jag upp igen. Upp i det blå där jag känner mig hemma, ner till det som har varit. Länge.
Som mentalt fritt fall. Borde ha en skylt runt halsen. Som förklarar. Som bekräftar. Inåt. Utåt. Transformation pågår. Så innerligt privat, samtidigt så påtagligt synligt. Thank you for the music. Sorry for the confusion. Eller nåt.

På något märkligt sett känns vissa lediga stunder längre än andra. Som om tiden tidvis står stilla. Inväntande efter nästa djupa andetag. Eller är det sinnet som tillåter mer? Att mer information kan på något sätt lagras in.  Som en hårddisk med oväntad kapacitet. Där oväsentligheter får ge vika. Och där endast det som betyder något får ta plats.

Precis så har jag upplevt helgen. Som ett tomtebloss som inte slocknar. Innerlighet. Kärlek. Värme. Närvaro. Långa promenader. Mysiga frukostar tillsammans. Skratt. Gehör.

Jag riktar blicken inåt och tackar det som sprakar.

Long time no see. Long time ingen lust att skriva. Varför. Det undrar jag själv. Jag som älskar att skriva. Tömma hjärnan.

Kanske för att det blev ett måste. Ett krav på inre rapportering. Krav från en del i mig som jag kanske velat skicka på semester. Länge.

Nytt år. Nya tag. Kanske skrivlustan kommer tillbaka. Vem vet. Eller så blir det så här. Liksom ett trevande hej. Försiktigt stänk på hornhinnan. Ett hej som kanske aldrig återkommer. Vem vet. Små trevande steg mot det nya.

Skrivtorka? Snarare lust att krypa in i det inre skalet. Så långt mellan varven. Men nu känns det som det ska. Att låta fingrarna styra det som sinnet vill säga.

Förändringar. Stora förändringar. Från all tid i världen till strikta ramar. Stämpelklocka och givna tider. På det nya jobbet. I det stora gråa huset. Där jag sitter som en myra mitt i en myrstack. Anpassar mig fortfarande. Kroppen säger ifrån. Välkommen till vårt dagis,  säger kollegan med pipskägget. Han som jag inte minns namnet på. Han som sitter längst ute i hörnet.  Alla blir sjuka här till en början, fortsätter han. Och jag sitter där. Vid mitt lilla skrivbord. Med näsan rinnandes. Vid min dator som jag inte får lov att spara nåt på. För att nån högst upp har sagt det. Likriktat ska det vara. Jag vill inte irritera mig. För det är ju det här jag sökt. Ramar. Givna tider. För att tygla min presterares bångstyrighet. För det kliar som fan i hennes fingrar. För hon vet att hon är duktig. Hon har kompetensen. Men så har hon ju inga gränser heller. Min inre röst piper i förvirringens rum. Anpassar mig. Intalar mig. Att working nine to five är precis som det ska vara.

Dags att ta en paus från skrivandet och njuta av ledigheten. Jag önskar dig en underbar sommar!

Det är länge sen jag skrev. En blixt slog ner bredbandet och kanske var det ett tecken. Att det var dags att ha paus från skrivandet.

Sommaren är här. Med kontraster av värme och aggressivitet. Känns verkligen som moder jord ger oss varningstecken som prov på sin styrka. Påminnelser som inte längre är subtila utan märkbart påtagliga.

 Jag vaknar varje morgon innan klockan sex. Utvilad och lycklig av ljuset. Nästan så jag blir rädd för mörkret. Hösten. Försöker njuta och inte springa iväg i tankarna till det som komma skall. År efter år.

Snart är det dags för barnen att ha sommarlov. I 10 veckor ska vi gosa, förmodligen gräla men framförallt vara nära nära varandra.

Som min härliga busa sa igår när jag satt framför min telefon och försökte formulera ett e-mail och ville ha lugn och ro:  mamma, viktigast är kärleken. Och så är det. Precis så. Min kloka härliga unge.

Snart ska vi bli 6 i vår familj. Vi väntar med iver och förväntan. Det har fixats och skrubbats. En varsam kärleksfull plats till de små är på plats i trädgården. Och idag hämtar vi de små liven. Sju veckor gamla. Burriga små med stora öron. Mio och Morris. Små kaninbebisar.

Jag behöver inte längre kämpa för att stilla mig. Hittar en balans i närvaron mellan aktivitet och kontemplation. Unnar mig kurser och sådant som jag tidigare skjutit upp. Till något som ska ta plats. Sen. Men Sen kom aldrig närmare. Utan skjöts undan varsamt. Undan för allt jag trodde jag måste ta hand om innan.

Idag har jag läst ut en bok jag lånat på bibblan. Bara det är nytt. Att ta sig tiden att gå till biblioteket. Dofta på dammet och förföras av alla titlar. Jag har legat i min säng och läst. Mitt på dagen. Tagit en tupplur. Tillåtit tröttheten ta vid efter ett härligt långt pass i Organisk yoga igår. Gett mig själv det jag behöver. Lyxtillvaro? frågar jag mig själv. Nödvändighet svarar mitt inre. För att foga samman skärvorna. Inte med snabblim utan med nåt annat. Nåt som får ta tid när jag formar mig själv. Min inre mosaik.

Familjen i bilen. På väg till Ikea efter ett glass- stopp. Jag återvänder sist till bilen.

Mamma! Du är en riktig sölkorv säger båda barnen.

Jag: Jaså, så lång tid tog det väl inte minsann.

Sonen: Jodå. Superlänge

Jag: Ibland tar det tid. Hon i affären behövde prata klart

Dottern: Du vill alltid prata med alla människor

Jag: Jepp. Det ligger mycket i det.

Dottern: Jag vet vad du kan jobba med: Du kan bli en såndär pratansare. Du vet en sån som tycker om att prata med folk

Mannen: Jag vet inte hur man kan tjäna på det?

Sonen: Ja eller så kan du bli en sån där försäljare. Så du kan prata och sälja….

Många bollar i luften och många talanger tycks jag ha 🙂